loading



Jennifer, till höger, med sin mor och far. Bilden, från 1989, är den sista på dem alla tre tillsammans. Hängbron i bakgrunden leder till Jennifers gamla gymnasieskola. Foto: privat
Jennifer, till höger, med sin mor och far. Bilden, från 1989, är den sista på dem alla tre tillsammans. Hängbron i bakgrunden leder till Jennifers gamla gymnasieskola. Foto: privat
Följetong

Min fars historia: del 10

Jennifer Zeng

Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

Att min far kunde slänga sina glasögon var bara en av de fantastiska saker som hände när han började öva falungong. Hans blodtryck hade varit väldigt högt i flera år, till exempel; det systoliska trycket var ofta över 200. Han hade tagit blodtryckssänkande mediciner, men det hade ändå ofta blivit farliga situationer.

En gång hade han och min mor varit ute och cyklat, och plötsligt såg min mor, som cyklade bakom honom, hur han föll omkull. Hon blev livrädd. Han hade svimmat och cyklat omkull för att hans blodtryck var för högt. Efter det lät min mor honom aldrig cykla igen.

Men strax efter att min far hade börjat öva falungong blev hans blodtryck normalt, och han behövde inte längre några mediciner. Flera andra sjukdomar försvann också, som hans kroniska faryngit och bihåleinflammation.

Sommaren 1998 reste jag från Peking till Sichuan med min dotter för att besöka mina föräldrar. Jag blev väldigt förvånad när jag såg min far där på perrongen, för han såg minst tio år yngre ut.

I mitt minne hade min far alltid varit bara skinn och ben, han hade aldrig kunnat lägga på sig något hull. Därför hade han fått väldigt djupa rynkor. Han började också bli skallig redan i trettioårsåldern, och barn började kalla honom ”farfar” innan han fyllt 40. Han brukade driva med sig själv om det här.

Efter att ha övat falungong lade han på sig minst tio kilo, och hans rynkor syntes mycket mindre. Det var därför han såg tio år yngre ut.

När jag hade varit hos mina föräldrar i två dagar lade jag märke till en annan mycket stor förändring hos min far, nämligen sättet han gick på. Det finns en scen i Thomas Hardys roman ”Tess av d’Urberville” som gjorde starkt intryck på mig.

”Skurken” i boken, Alec d’Urberville, som våldtar huvudpersonen Tess, blir senare präst. Under en predikan ser Tess, som befinner sig i församlingen, honom och känner igen honom. Vid den tiden hade de inte sett varandra på fyra år. Alec känner inte igen henne, för hennes utseende och klädsel hade förändrats. Hon ville smita iväg, ”men i samma ögonblick som hon rörde på sig igen kände han igen henne”.

Det här visar att sättet en person går på bär mer av hans eller hennes personlighet än kläderna eller utseendet. Det var därför jag blev så förvånad när jag såg hur min far gick efter att han övat falungong i bara ett år. Hans steg var helt annorlunda. De var inte längre tunga, långsamma och stapplande som en gammal mans – de hade blivit kvicka och lätta, som en svala.

Jag kunde se att han själv inte ens hade insett den här förändringen. Bara hans familjemedlemmar, som var väldigt bekanta med allt hos honom kunde se det direkt. Den här sortens förändring kan bara hända när stora förändringar ägt rum på djupa nivåer, mer mikroskopiska än kroppens fysiska celler.

Jag såg också två foton som låg under glas på min fars skrivbord. På det ena, som var taget innan han börjat utöva falungong, såg han väldigt gammal ut, och smal som ett skelett. Det andra var taget efter att han börjat öva falungong, och på den mediterade han med väldigt rak rygg. Hans kinder var runda, och nästan lyste.

Bredvid de här två bilderna låg en dikt som han hade skrivit. Jag minns den sista raden: ”Strävar alltid framåt, mot alla odds och trots svårigheter”. Han skrev den för att visa sin beslutsamhet i att kultivera ända till slutet. Han sade att varje gång de fick besök brukade han visa gästerna de två bilderna, som det bästa beviset på de goda effekterna av Falun Dafa.

Jag har aldrig sett min far lyckligare, stoltare och mer pratsam. Under den sommaren hade min far pratat mycket mer än i hela sitt liv fram tills dess.

Nästa del i följetongen hittar du här.

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions. 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading



Jennifer, till höger, med sin mor och far. Bilden, från 1989, är den sista på dem alla tre tillsammans. Hängbron i bakgrunden leder till Jennifers gamla gymnasieskola. Foto: privat
Jennifer, till höger, med sin mor och far. Bilden, från 1989, är den sista på dem alla tre tillsammans. Hängbron i bakgrunden leder till Jennifers gamla gymnasieskola. Foto: privat
Följetong

Min fars historia: del 10

Jennifer Zeng

Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

Att min far kunde slänga sina glasögon var bara en av de fantastiska saker som hände när han började öva falungong. Hans blodtryck hade varit väldigt högt i flera år, till exempel; det systoliska trycket var ofta över 200. Han hade tagit blodtryckssänkande mediciner, men det hade ändå ofta blivit farliga situationer.

En gång hade han och min mor varit ute och cyklat, och plötsligt såg min mor, som cyklade bakom honom, hur han föll omkull. Hon blev livrädd. Han hade svimmat och cyklat omkull för att hans blodtryck var för högt. Efter det lät min mor honom aldrig cykla igen.

Men strax efter att min far hade börjat öva falungong blev hans blodtryck normalt, och han behövde inte längre några mediciner. Flera andra sjukdomar försvann också, som hans kroniska faryngit och bihåleinflammation.

Sommaren 1998 reste jag från Peking till Sichuan med min dotter för att besöka mina föräldrar. Jag blev väldigt förvånad när jag såg min far där på perrongen, för han såg minst tio år yngre ut.

I mitt minne hade min far alltid varit bara skinn och ben, han hade aldrig kunnat lägga på sig något hull. Därför hade han fått väldigt djupa rynkor. Han började också bli skallig redan i trettioårsåldern, och barn började kalla honom ”farfar” innan han fyllt 40. Han brukade driva med sig själv om det här.

Efter att ha övat falungong lade han på sig minst tio kilo, och hans rynkor syntes mycket mindre. Det var därför han såg tio år yngre ut.

När jag hade varit hos mina föräldrar i två dagar lade jag märke till en annan mycket stor förändring hos min far, nämligen sättet han gick på. Det finns en scen i Thomas Hardys roman ”Tess av d’Urberville” som gjorde starkt intryck på mig.

”Skurken” i boken, Alec d’Urberville, som våldtar huvudpersonen Tess, blir senare präst. Under en predikan ser Tess, som befinner sig i församlingen, honom och känner igen honom. Vid den tiden hade de inte sett varandra på fyra år. Alec känner inte igen henne, för hennes utseende och klädsel hade förändrats. Hon ville smita iväg, ”men i samma ögonblick som hon rörde på sig igen kände han igen henne”.

Det här visar att sättet en person går på bär mer av hans eller hennes personlighet än kläderna eller utseendet. Det var därför jag blev så förvånad när jag såg hur min far gick efter att han övat falungong i bara ett år. Hans steg var helt annorlunda. De var inte längre tunga, långsamma och stapplande som en gammal mans – de hade blivit kvicka och lätta, som en svala.

Jag kunde se att han själv inte ens hade insett den här förändringen. Bara hans familjemedlemmar, som var väldigt bekanta med allt hos honom kunde se det direkt. Den här sortens förändring kan bara hända när stora förändringar ägt rum på djupa nivåer, mer mikroskopiska än kroppens fysiska celler.

Jag såg också två foton som låg under glas på min fars skrivbord. På det ena, som var taget innan han börjat utöva falungong, såg han väldigt gammal ut, och smal som ett skelett. Det andra var taget efter att han börjat öva falungong, och på den mediterade han med väldigt rak rygg. Hans kinder var runda, och nästan lyste.

Bredvid de här två bilderna låg en dikt som han hade skrivit. Jag minns den sista raden: ”Strävar alltid framåt, mot alla odds och trots svårigheter”. Han skrev den för att visa sin beslutsamhet i att kultivera ända till slutet. Han sade att varje gång de fick besök brukade han visa gästerna de två bilderna, som det bästa beviset på de goda effekterna av Falun Dafa.

Jag har aldrig sett min far lyckligare, stoltare och mer pratsam. Under den sommaren hade min far pratat mycket mer än i hela sitt liv fram tills dess.

Nästa del i följetongen hittar du här.

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions. 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024