Ekonomen Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”, om invandringens kostnader och konsekvenser, har blivit en minst sagt oväntad storsäljare i faktaboksgenren. Den har som väntat inte tagits emot särskilt väl i den vänsterorienterade delen av det politiska och kulturella etablissemanget, som fyrat av sin fulla arsenal för att misstänkliggöra och marginalisera både Sanandaji som person och hans arbete.
Sanandaji, som har ett visst debatthumör, har hamnat i krig på sociala medier med personer som underkänner hans vetenskap, hans statistik. De slår tillbaka med annan statistik och anklagar honom omväxlande för att medvetet eller omedvetet missförstå och snedvrida statistiken i frågan. Han, och hans meningsfränder, ger tillbaka med ungefär samma mynt.
Om det här handlade om statistik kring svensk handelsbalans eller spannmålsodling är det svårt att tänka sig att tonen skulle bli så hätsk kring vem som har rätt siffror, och vem som drar de relevanta slutsatserna av siffrorna. Det handlar självklart inte om siffrorna, utan om att de bakomliggande frågorna om invandring, integration och mångkultur är så känslomässigt brännande.
Statistik är i sig svårt. Det är inte bara svårt att veta vilka parametrar som ska mätas och hur, utan också svårt att veta vilka slutsatser som kan och bör dras av statistiken i fråga. Den gamla indelningen i ”lögn, förbannad lögn och statistik” är måhända inte helt vetenskaplig, men den är inte heller gripen ur luften. Framför allt visar den nog på en känslomässig reaktion inför statistik och hur den används.
För det spelar ingen roll hur mycket vi slår varandra i huvudet med statistik – eller för den del andra fakta som vi menar är objektiva eller vetenskapliga – det är ytterst sällan denna sorts information vinner över känslan. När man dessutom diskuterar så svåra och abstrakta saker som vart ett samhälle är på väg, så tycks inte statistiken förslå. Att då klanka ner på andra som ”faktaresistenta” missar liksom poängen.
Vi svenskar tycks ha en självbild av rationalitet och upplysning, och då kan det bli svårt när starka känslor invaderar en fråga. Och de där känslorna springer ju ofta i sin tur ur moraliska uppfattningar – något som inte heller är okomplicerat att prata om i Sverige år 2017. Vi vill gärna tro att vi alla delar samma moraliska grunduppfattningar, och tycker inte sällan att det känns lite obekvämt när det framkommer tecken på att vi inte gör det.
Så i stället för att diskutera känslor eller bakomliggande moraliska värderingar söker man något enkelt, till synes oemotsägligt argument, grundat i hård statistik och kalla fakta. Man pratar om en pizza och ett Netflixabonnemang, och någonting mycket komplext reduceras med siffrornas hjälp till en enkel, slående bild.
Går det att med statistik bevisa eller motbevisa att den ”strukturella rasismen” i Sverige existerar? Eller för den delen att den svenska regeringen aktivt ”förstör” den svenska kulturen med sin invandringspolitik? Även om man samlar aldrig så mycket statistisk ammunition, så lär man få svårt att komma åt sin meningsmotståndares moral med den. Inte ens om en professor i statistik – med Kung Salomos visdom och opartiskhet – faktiskt kunde valsa in och berätta vems siffror som var rätt och fel, skulle det avgöra sådana här svåra frågor, för de låter sig i slutänden inte fångas i siffror.
Att prata om känslor i politik i dagens Sverige ses ofta som suspekt, populistiskt och mindre seriöst. Att prata om moral kan framstå som mossigt och fördömande. Men om alternativet är att gräva ner sig allt djupare och kasta termer som ”falska nyheter” och ”faktaresistens” på varandra som handgranater kanske det ändå är värt att prata lite mer om hur man känner, vad man tycker, vad ens moraliska utgångspunkt är.
Varför inte erkänna att man tycker, tänker och känner olika, och troligen kommer att fortsätta göra det? ”Agree to disagree”, som det heter på engelska. Sedan kan man fortsätta att arbeta för det samhälle man vill se, i stället för att ägna all tid åt att utmåla motståndaren som sämre informerad eller mindre vetande.
I valet 2018 kommer de svenska väljarna att manifestera hur de känner inför Sveriges nuvarande kurs. Om det rådande samhällsklimatet kan ge någon fingervisning så kommer rösterna knappast att fördelas utifrån vem som har den mest vetenskapligt korrekta statistiken.
