Liberalernas beslut att inte stödja en socialdemokratisk regering ledde till intern splittring och till valrörelsens absolut största förtalskampanj. Socialdemokraterna med sina 100 miljoner i valbudget och Centern med 65 miljoner i kassan startade kampanjen att krossa Liberalerna och brunmärka dem. Det lyckades.

Vad hände med liberalismen, den som satte Folkpartiet på kartan och fick väljare att lyssna och rösta på partiet, den liberala kärna som var en radikal rörelse i ständig opposition mot kollektivismen? Den liberalismen hamnade helt klart på villovägar. Liberalerna tappade kontakten med de människor de sade sig representera. Fram till 70-talet var partiet starkt. Småfolket var i fokus och det handlade om allt från bönder och företagare till lärare och frikyrkliga, absolutister och värnpliktiga. Politikerna var ifrågasättare och revolutionärer i liberal anda. Kvinnorna var synnerligen närvarande och stridbara. Var finns i dag politikerna som ifrågasätter etablissemanget och ställer sig på småfolkets sida, de som marginaliseras och drunknar i de stora kollektiven.

Liberalerna har länge kämpat med vikande opinionssiffror och dåliga valresultat. Det finns många orsaker till detta. En är att många partier har samlats i mitten. Liberalerna får slåss för att synas och de har ingen möjlighet att leva på gamla segrar. De profilfrågor partiet har haft på senare år har heller inte varit direkt folkliga. I en tid när freden rådde i Europa kämpade partiet för ett Natomedlemskap. När kriget sedan kom och socialdemokraterna bytte fot och ändrade åsikt på två veckor kom allt fokus att hamna på Magdalena Andersson och hennes regering. Att liberalerna kämpat för ett Natomedlemskap i 30 år var det ingen som brydde sig om.