Debattklimatet är genomsyrat av misstro och maktbegär vilket har inneburit att vi har tummat på yttrandefriheten. Politiker tar sig friheten att styra den genom att stämpla människor som tycker fel och prioriterar personpåhopp. Den andra synen på yttrandefrihet utgår från grundlagen där det är okej att bränna koranen fast handlingen riskerar rikets säkerhet.

Debattklimatet har spårat ur. Allt började under Stefan Löfvens tid som statsminister och den konsensus som han lyckades skapa genom Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet. Han lyckades genom strategisk skicklighet ena sju riksdagspartier och skapa ett debattklimat av öststatsmodell. Det blev lite bättre när KD och sedermera även M bröt sig ur DÖ, men fortfarande rådde en tystnadskultur och ett kompakt maktpolitiskt förakt för SD. Men inte bara det, om någon höll med SD i en fråga kom brunstämpeln. När Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ville närma sig SD blev hon avsatt. 

Vi tappade en del av yttrandefriheten, den grundlagsskyddade rätten som innebär att var och en har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar och känslor. Politiken och medierna satte stopp, inte för SD, deras företrädare fick framföra sina åsikter och bidrog till ett debattklimat som osade förakt, hat och inte minst rädsla. Kanske till och med förnedring, Sverigebilden skakades av att ett ”högerpopulistiskt parti” valts in i riksdagen. Många medborgare och inte minst politikerna såg Sverige som ledande i demokrati, vi hade den mest fulländade demokratin i världen. I den villfarelsen började förfallet.