I början av kriget i Ukraina skrev denna ledarsida att Natofrågan troligen inte skulle bli en valfråga. Det här ser nu ut att besannas, men inte på det sätt vi menade då. För på några få månader tycks Sveriges länge hävdade alliansfrihet ha gått från orubbad till irrelevant, och nu tyder väldigt lite på att vi inte lämnat in en Natoansökan innan valet.

Mycket har skrivits, och mer lär skrivas om detta, men det är värt att redan nu, mitt i processen, försöka ta ett lite större grepp på den här frågan. Den är nämligen knappast så enkel som att säkerhetsläget bara förändrats, och att vi därför nu gör en 180-graderssväng från den retorik och de försvars- och utrikespolitiska doktriner som gällt under hela det moderna Sveriges framväxt. Det måste även ha skett en gradvis förändring under ytan.

Sveriges av allt att döma kommande Natoanslutning är i någon mån det slutliga kvittot på att vi inte längre aspirerar på ett slags tredje väg eller exceptionalism i internationella frågor. Man behöver bara titta på hur Sverige agerar på den internationella scenen nu, jämfört med för 30–40 år sedan för att närmast fysiskt känna förändringen. Vi har helt enkelt blivit ett västeuropeiskt land i mängden.