Det är något närmast poetiskt med att Sveriges Natoansökan nu bromsas upp av påstådda kopplingar till den kurdiska terrorstämplade rörelsen PKK. De flesta som varit med så länge minns PKK-spåret i Palmemordet, och som utrikesministern påpekat var Sverige tidigt ute med att förklara PKK som en terrororganisation.

Palme förkroppsligade dessutom mer än kanske någon annan den svenska självbilden under efterkrigstiden om att företräda ett slags tredje linje mellan stormakterna – denna linje som hans efterträdare i partiet nu håller på att slutligen begrava i och med den förväntade anslutningen.

Det är svårt att tro att Erdogans utspel och krav kommer att skapa långvariga och betydande hinder för Sveriges medlemskap, men det är ändå uppseendeväckande ur en annan synvinkel: det är ju precis Erdogan som av många tagits som exempel på det problematiska med att gå med i Nato – innan alla hade bytt fot i frågan, vill säga. De farhågorna besannades alltså innan vi ens inträdde, på ett sätt som skulle vara komiskt om inte de politiska insatserna vore så enorma.