Ledare: Sverige är ett hårt land för ”besvärliga” som Joakim Lamotte

Illustration: Jens Almroth


Journalisten Joakim Lamottes meddelande om att han slutar kom nästan samtidigt som beskedet om att förundersökningen kring konstnären Lars Vilks död läggs ned. Det känns som en sorglig symbolik. Båda två är representanter för hur svårt Sverige har att hantera personer som rör om i grytan, eller bara ligger lite framför det godkända narrativet.

I båda fallen handlar det om personer som det politiska och mediala etablissemanget upplevt som "jobbiga". Vilks lite slumpmässiga provokation som fick sådana enorma konsekvenser väckte högst obekväma frågor kring islam och yttrandefrihet i ett skede då den diskussionen inte rymdes inom den så kallade åsiktskorridoren. Vid hans död låtsades dock många inte om hur kallt han länge behandlades av medier, kulturvärld och politiker. Men det var också något med Vilks attityd och hur han valde att ta sitt projekt vidare som strök många mothårs.

Med Lamotte är det ännu tydligare att det handlar nästan lika mycket om hans personlighet och framtoning som att han väckt obekväma frågor. Med sin agiterade stil och manliga kaxighet passade han inte riktigt in i mallen för hur en svensk undersökande journalist ska vara. Men det här hade troligen kunnat förlåtas honom om han inte gått från stora statligt finansierade medier till att ta emot direkta donationer. Den här icke rumsrena ”populismen” blev kärnan i de flesta anklagelser mot honom.

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare
Vill du också läsa politiskt oberoende (på riktigt) ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter?
Tidsbegränsat introduktionserbjudande, endast 1 krona första månaden utan att binda dig! Bara 99 kronor i månaden därefter. Säg upp när du vill! Vill du även ha papperstidningen betalar du endast 19 kronor första månaden, 149 kronor därefter. Säg upp enkelt när du vill!