Jag sitter med bruksanvisningar i knät. Jag försöker lära mig att använda min nya mobil och den lika nya laptopen. Det går trögt, men jag kämpar på och gör om när det blir fel. Då slår det mig: varför ägnar vi inte samma omsorg åt att studera bruksanvisningen till oss själva som till våra tekniska apparater?
Ju mer it-orienterade vi blir, ju mer omvärlden digitaliseras, desto mer måste vi uppdatera kunskapen om oss själva som biologiska varelser. Att kunna använda den nya tekniken och må bra under tiden har seglat upp som en av de allra största utmaningarna för oss stackars människor. Nyss satt telefonen fast med en sladd i väggen och när vi lämnade hemmet var vi onåbara. Alla interaktioner med människorna utanför hemmet var fysiska. Vi möttes ansikte mot ansikte och talade med varandra. På kontoret knattrade skrivmaskinerna på papper som sedan gick iväg med snigelposten eller sattes i pärmar.
Samhället förändras snabbt. Men det hinner inte bli några förändringar i människans biologiska uppbyggnad på några decennier. På våra tekniskt avancerade kontor sitter fortfarande uråldriga stenåldersmänniskor. Hjärnan är fortfarande kvar på savannen, som doktorn och folkbildaren Anders Hansen upplyser oss om i tv-program efter tv-program. En sådan kulturkrock kan inte bli problemfri. Så vad är det vi missar?