Kung i gudomlig skepnad
Bengt Fogelbergs marmorskulpturer Tor, Balder och Oden på Nationalmuseum. Foto: Nationalmuseum


Längs ena kortsidan i nyöppnade Nationalmuseums skulpturgård står den något udda skulpturtrion Tor, Balder och Oden. Den muskulösa åskguden Tor med sin hammare, den kristuslika Balder som är en halvmeter kortare än de båda andra, och Karl XIV Johan i skepnad av krigsguden Oden.

Skulptören Bengt Fogelberg (1786-1854) tänkte sig aldrig de tre som en grupp, så blev det först när de flyttades ihop på Nationalmuseum. De skapades på beställning av kungen i en tid när Europa hade skakats om av krig och revolution.

– Det fanns en utbredd känsla av att något höll på att gå förlorat, att vi måste rädda saker: historien, minnesmärkena, och kanske minnet själv, säger konstvetaren Per Widén som forskat om Nationalmuseum och hur man skapade och spred nationell historia i början på 1800-talet, i en föreläsning arrangerad av Livrustkammarens vänner den 21 oktober.

– Det som i själva verket hände var förstås att man kanske hittade på saker snarare än räddade dem, men den här känslan gjorde att man ville sprida kunskap om [det fornnordiska].

Det är lite pikant att Sverige adopterade en fransk kronprins i den här oroliga tiden runt franska revolutionen och Napoleonkrigen. Var inte situationen i själva verket en spegling av motivet Oden och Gylfe ur ”Ossians sånger” som var så populär i Frankrike vid tidpunkten? I berättelsen, som bygger på keltiska myter och sagor, är Oden en krigarkung från Sydeuropa som kommer till Svea rike, där han möter den åldrade, barnlöse kungen Gylfe som tar emot honom som sin son och gör honom till sin arvinge.

– Det är en perfekt allegori för mötet mellan den åldrade barnlösa Karl XIII och den yngre framgångsrike fältherren från södra Frankrike som kommer upp och blir adopterad, säger Widén.

Fogelbergs Oden-skiss i gips som han visade på Götiska förbundets konsttävling 1818. Skulpturen är 71 cm hög och står i en glasmonter i Nationalmuseums 1800-talssamling. Foto: Susanne W Lamm

Intresset för nationen och det fornnordiska återfinns i konsten redan i slutet av 1700-talet, som Gustav III:s operor ”Gustaf Wasa” (1786) och den lilla enaktsoperan Frigga (1787), men det var i början av 1800-talet som dessa idéer fick sitt stora genombrott i bildkonsten, inte minst tack vare Götiska förbundets konsttävling 1818. Bengt Fogelberg bidrog utom tävlan med gipsskiss av en sittande Oden-skulptur. Den inadopterade kung Karl XIV Johan sade på stående fot att han ville ha ett exemplar i full storlek.

Kungen ville emellertid inte ha en kung som satt på tronen, utan en krigarkung, "som härgud skådande från någon bergstopp in uti det gamla Skandinavien”. Därför lät han Oden-statyn modelleras efter den romerska skulpturen av Mars på Kapitolium i Rom. Samtidigt hade skulptören Johan Byström (1783-1848) fått i uppdrag att skapa en skulptursvit i monumentalstorlek av Karl X, Karl XI och Karl XII. De här skulpturerna hade beställts utan någon särskild plats i åtanke, säger Widén.

Jämförelse mellan den romerska statyn av krigsguden Mars och Fogelbergs Oden-staty.

Runt 1828-29 kläcktes så idén att sätta ihop Byströms kungasvit med Fogelströms Oden-skulptur. Fogelström fick i uppdrag att skapa ytterligare en skulptur som föreställde Karl XIII, så serien kom att se ut så här: Karl X, Karl XI, Karl XII, Karl XIII och så Oden – Oden som var Karl XIV Johan själv, som kronan på verket i den här raden av viktiga Karl-förebilder.

– Det här är ett så storslaget monument så det gick förmodligen inte riktigt att genomföra sedan. Det är så pretentiöst – inte ens Napoleon skulle kunna göra en sådan sak: ställa upp sig själv som en gud som sista i en rad med kungliga företrädare.

Miljön i 1800-talets Sverige var måhända inte så vänligt inställd till en sådan framställning av kungen – och kanske inte tidigare miljöer heller. Framförallt det senaste århundradet hade kungarollen blivit alltmer mundan, men fram till franska revolutionen regerade inte bara kinesiska kejsare utan även kristna europeiska kungar med himmelskt mandat.

Bild av en svensk mark från 1647. Runt drottning Kristinas byst står inskrivet: "CHRISTINA D G SVE GOT VAND Q REG". På myntets baksida ses Vasaskölden med inskriptionen: "D - K. MON NOVA ARG REG SVE ANNO M.D:C.XLVII"

Den latinska frasen Dei Gratia Rex (”Kung av Guds nåd”) uppkom i Italien i slutet av 500-talet och cementerades i det frankiska riket på 700-talet. Även i Sverige härskade kungligheter på Guds initiativ: exempelvis kunde mynt under drottning Kristinas tid ha inskriptionen ”Kristina D.G.R.S (Kristina Dei Gratia Regina Sveciae)”, och på Karl XI:s mynt kunde det stå ”Carolus XI Dei Gratia Svec Goth Vandal Rex (Karl XI, med Guds nåd kung över svear, götar och vender)”.

I Europa hade detta perspektiv sin höjdpunkt under 1600-talet och Ludvig XIV, som brukade låta sig avbildas som Apollon, konsternas gud. Att framställa kungen som en gud var inget nytt i historien, men kanske lite i överkant vad gäller skulptursviten 4xKarl+Oden.

Eftersom Fogelbergs Oden-skulptur trots allt blev en succé när den anlände från Rom 1830 övertalade man kungen att beställa även en Tor och, inte en Frej men en Balder. De tre statyerna var emellertid aldrig avsedda att stå ihop. De bildar inte en balanserad helhet tillsammans, inte minst för att den lite okände Balder är mycket mindre än Tor och Oden.

Jämförelse mellan Thorvaldsens Kristus-skulptur och Fogelbergs Balder.

Balder var en ljus och god asagud, och Nationalmuseums skulptur är nära modellerad på den dansk-isländska skulptören Bertel Thorvaldsens (1770-1844) Kristus-skulptur i Köpenhamns stifts domkyrka. I grupperingen på Nationalmuseum gör Balders dimensioner att han måste placeras i centrum, med de två kraftiga asarna på var sida om sig.

I hundra år stod Fogelbergs tre nordiska gudar på Nationalmuseum, men 1966 fattade man beslut om att flytta dem till Historiska museet, och sedan 1980-talet har de stått undangömda i Ulriksdals slotts orangeri. 2013 under renoveringen flyttades de tillbaka till Nationalmuseum. 

– Där står de [tillsammans] igen – det ska bli intressant att se hur det upplevs där, säger Per Widén på föreläsningen i Livrustkammaren.

Precis 200 år efter att han kröntes till Sveriges konung har Karl XIV Johan fått en framträdande plats i Nationalmuseums 1800-talssamling med Emil Mascrés stora porträtt – och i skulpturgården i form av Oden.

Emil Mascrés porträtt av Karl XIV Johan. På spiselkransen syns en urna och en vas av porfyr. Karl XIV Johan köpte det konkurshotade Porfyrverket i Älvdalen 1818. Foto: Nationalmuseum