Jag älskade att gå i skolan och kan än idag känna den där pirrande känslan av förväntan som alltid infann sig när sommarlovet började gå mot sitt slut och skolstarten närmade sig.

Jag inser att jag var lyckligt förunnad som fick gå i en skola med snälla klasskamrater och lika snälla fröknar och magistrar. Jag är ödmjukt tacksam för mina lyckliga och givande skolår.

Jag var inget geni i klassen men längtade efter att få lära mig det skolan erbjöd och sög i mig så mycket jag bara förmådde under
lektionerna. Jag kan tänka mig att jag också var ganska pratig och frågvis så lärarna fick nog ha lite tålamod med mig.

I lågstadiet var det nästan dyrkan jag kände för min fröken och hon var nästan, men bara nästan, en lika viktig person för mig som min mamma.

För mig var en lärare på den tiden, 70-talet, en person som besatt stor kunskap om det mesta i livet. I lågstadiet var det nästan dyrkan jag kände för min fröken och hon var nästan, men bara nästan, en lika viktig person för mig som min mamma. Och jag tror – med risk för att bli ifrågasatt – att många lärare på den tiden hade djupare men visserligen också smalare kunskaper inom sina ämnen än dagens lärare.

Idag förväntas eleverna att söka kunskap själva. Ofta sitter man i grupp och lärarens uppgift är nog mer fokuserad på att finnas till hands och hålla ordning.

Jag är rädd för att jag skulle bli besviken på skolan om jag var elev idag. Det verkar lite tristare och betydligt stressigare. Jag förstår eleverna och förmodligen skulle jag själv kanske vara en stökig elev om det vore idag. Det måste vara tufft att kunna koncentrera sig på undervisningen som skolsituationen ser ut idag i många skolor.

Jag tycker synd om både eleverna och lärarna. Risken finns att eleverna blir lite snuvade på sin utbildning och går ut med luckor efter grundskolan. Forskning visar att intresset för att läsa böcker minskar allt mer och att elevernas ordförråd blir allt torftigare.

Fader Allan väckte drömmar

Från min skoltid minns jag särskilt en lärare som vi kallade för fader Allan. Vet inte varför vi sade fader men troligtvis berodde det på hans lärda och värdiga sätt. Han var också lång och smal och gick med långsamma steg genom korridoren. När han stod framme vid
katedern och undervisade satt vi som tända ljus. Jag hörde honom aldrig höja rösten.

Jag minns att han ofta drog lite i sitt hakskägg och tittade eftertänksamt ut genom fönstret. Jag tror att alla elever såg upp till honom.

Jag drömde om att bli lika lärd och att kunna skriva lika fina dikter som fader Allan.

Han var min lärare i svenska och än idag blir jag inspirerad när jag tänker jag på honom. Han skrev dikter som han ibland läste upp för oss elever. Det var stunder av lycka det. Jag drömde om att bli lika lärd och att kunna skriva lika fina dikter som fader Allan.

Det var han som lärde mig att älska orden, att försöka uppfånga och tolka dess olika valörer och nyanser. Det var han som öppnade en ny värld för mig där jag fann glädjen i att skriva och det är jag honom evigt tacksam för.

Roligare förr

Jag anser inte att det handlar om att eleven ska sitta passiv och bara svälja en massa information och sedan är det klart. Det handlar snarare om att lärarens kunskap och engagemang förmedlas till eleverna så att den sår frön till en längtan efter ännu högre kunskap.

Skolan ska inte bara var en plats dit man går bara för att få ett bra och välbetalt arbete som vuxen. Det vore själsdödande och tråkigt. Läraren har en otroligt viktig roll när det gäller att lägga den där basen av kunskap som ska utgöra en trygg minnesbank och vara den grund på vilken elevernas framtida insikter, förståelser och erfarenheter kan kopplas till för att sedan byggas vidare på.

Vi ska läras för livet och egentligen är ju hela livet en skola. En god pedagog kan använda sig själv som redskap. Men lärarens roll har förändrats.

Lärararen har inte längre den självklara auktoritet som tidigare generationers lärare hade. Ofta tvingas lärarna att utföra en massa uppgifter utöver undervisningen och har ofta ett stort socialt och fostrande ansvar. Det är inte så lätt att vara inspirerande pedagog när den mesta lektionstiden går åt till att hålla ljudnivån på en acceptabel nivå och få oroliga elever att sitta stilla på stolarna.

Jag skyller inte på lärarna – de gör så gott de kan. Det är bara som allting är idag. Ingen riktig ordning.

Nej, jag skyller inte på någon alls men jag tror att det var roligare i skolan förr, i alla fall var det lugnare på min och fader Allans tid.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.