På Galleri Upsala 1810 kan du just nu se utställningen "Kontemplationer kring ursprung" med målningar av får och hästar i isländska landskap av konstnären Sigríður Huld Ingvarsdóttir, eller Huld som hon kallas.

En gammal hästtok som jag drar en stark flopplinje vid konst i vilken hästarna är feltecknade. Konstnären kan vara hur skicklig som helst för övrigt, men är hästarna fel så tappar jag lätt tron. Därför har Huld redan målat en väg till mitt hjärta med sina islandshästar – här är en tjej som vet hur en häst ser ut.

Det är en häst som möter min blick när jag kliver in i galleriet. En blå, isländsk hästblick tittar ut ur duken, ut ur det råkalla islandsvädret. Vid sin sida har den en människovän klädd i fårskinn.

– Jag låter det vara hästen som tittar på oss eftersom jag känner att djuren har personligheter, de är som personer, säger Huld, som just förlängt utställningen med ett par veckor – och när jag tittar närmare på hennes målningar så visar det sig att varje häst och varje får har sin egen karaktär; hon avporträtterar hästar som andra porträtterar av människor, och i de karga, vindpinade landskapen står horder av individuella får och utstrålar värme i sina varma fårskinn.

Huld växte upp på en fårgård på norra Island, i trakten där filmen "Bland män och får" utspelar sig. Fåren representerar flera saker för henne: de är hennes kompisar, men betyder också fårull och fårkött, samt en dos med nostalgi. Att utforska sitt ursprung har blivit än mer intressant nu, sedan hon kom till Sverige för sju år sedan för att studera klassiskt måleri på Swedish Academy of Realist Art (SARA). När hon kom hit märkte hon hur annorlunda Island är när det kommer till naturen och hur man tänker.

– Det isländska vädret har gjort att folk måste vara tuffare. Man måste tänka lite på hur vädret är, är det galet väder ska man inte gå ut. Vi har ju jordbävningar och vulkaner. Ibland måste man låta livet följa naturen, säger hon.

Det är lätt att förstå fårets position på den här isolerade ön mellan Färöarna och Grönland. Utan att kräva frodiga betesmarker förser den människan med värme, föda och sällskap. Huld har tagit med ett isländskt fårskinn med tät, lång, vit päls som utsöndrar en varm ulldoft där det hänger över en fåtölj i galleriet. Det går inte att låta bli att gräva in händerna i det och låta ullen röra sig mellan fingrarna. Det låter dig förstå vilka väder och vindar som skapade en sådan ullrustning.

På väggen bakom hänger en serie med oljemålningar av fårskinn i närbild, likt marmorering men i ull. Dess färgskalor, textur och själva hårkvaliténs natur knyter ihop hela utställningen. Fårpäls har ett slags inneboende klimat och i närbild flödar den som vatten eller moln. Dess former återkommer i hästarna och i naturen.

Utöver djur målar Huld motiv inspirerade av islandssagor och mystik. Kvinnan bredvid islandshästen med den blåa blicken som hänger rakt innanför galleridörren är stark, iklädd fårskinn ute i kylan med sin häst. Man ser henne i profil, och hon vet vart hon är på väg. Fårskinnet och hästens man hör ihop med diset som omger berget i bakgrunden, de är i harmoni med varandra, nästan som att de vore ett och samma.

I fjol målade hon en hel serie med islandshäst plus kvinna som mytologiskt väsen – en figur som är oberoende och stark, som går sin egen väg; som inte tänker så mycket på vad andra säger och tycker att man ska göra. Kanske döljer det sig ett sådant väsen även i Huld, tänker jag. Kan hända behövs en del av dessa egenskaper för att ta sig fram som klassisk konstnär i vår tid.

Huld vill att konsten ska skänka glädje, att folk ska se hennes konst och glömma bort världens bekymmer för ett ögonblick, se något vackert och inspirerande. Det är så lätt att glömma bort skönheten som omger oss när vi ständigt bombas med allt dåligt som händer. Och de sista fem åren har Huld uppfattat det som att intresset för klassiskt måleri har växt:

– Det har varit lite stigma mot vackra målningar, men nu börjar folk vilja förstå måleri – även det realistiska måleriet som SARA lär ut, säger hon.

Sigríður Huld Ingvarsdóttir lyckas omsätta sina idéer. I skrivande stund läser jag på hennes hemsida att hon vill att betraktaren "känner värmen från fårskinnet och hör hästarnas andetag", och det var faktiskt just det jag upplevde när jag klev in på Galleri Upsala 1810: värmen som fåren utstrålar i tavlornas råkalla väder.

Utställningen "Kontemplationer kring ursprung" pågår till och med 3 januari 2019.