Del 22. (Seriens första del här)

Kommunismens inflytande finns närvarande i varje sektor av vårt ekonomiska system. I och med att det har blivit norm att staten hela tiden växer så rör sig nästan varje land på jorden bort från den fria marknadens principer, mot kommunistisk eller socialistisk ekonomi.

Om man ser på de länder där kommunismen eller den socialistiska ekonomiska modellen övergavs är det lätt att tro att kommunismens spöke misslyckades med sitt syfte. Men verkligheten är inte så enkel. Kommunismen följer ingen uppsättning med fasta principer, utan ändrar metod och form hela tiden utifrån vad som passar för situationen. Tidigare handlingar överges eller kritiseras, som en del av det högre syftet, och ingenstans är det här mer sant än inom den ekonomiska sfären.

För över 150 år sedan publicerade Karl Marx ”Kapitalet”, där han förespråkade avskaffandet av privat egendom till förmån för offentligt ägande. För att nå detta mål använde kommunisterna våld och massmord i kommunistländer. Men allt eftersom den våldsamma kommunismen miste sin lockelse uppfanns ickevåldsvarianter. Dessa varianter på socialism infiltrerade hela samhället så till den grad att de är svåra att identifiera.

Kommunismen följer ingen uppsättning med fasta principer, utan ändrar metod och form hela tiden.

Förutom att grundläggande rättigheter till egendom och företagande begränsas så skapar kommunistisk ekonomisk politik korruption, och bidrar till att den traditionella kulturen eroderar. Om länder världen över vill bevara sina moraliska grundvalar, sin livsstil och sitt välstånd måste de inse den kommunistiska subversionen som pågår inom ekonomins värld, och agera mot den.

Statligt ägande

Människans liv är traditionellt ett där hon belönas för sitt arbete, och kan få tillräckligt för att säkra sin fortlevnad. I fria, moderna länder anses människan ha rätten att arbeta sig uppåt och söka lyckan. Äganderätten, och rätten att förfoga över sin egendom, anses vara en del av detta.

Men Marx slår fast i ”Det kommunistiska manifestet”: ”I denna betydelse kan kommunisterna sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens upphävande.” Det här är en referens till offentligt ägande, där planekonomin är en ofrånkomlig aspekt. Det här systemets själva essens strider mot de himmelska principerna, går stick i stäv med den mänskliga naturen, och är faktiskt en form av slaveri.

Den amerikanske antikommunisten Fred Schwartz återgav följande skämt i sin bok ”You Can Trust the Communists...to Be Communists”. Det handlar om en person som besöker arbetarna i en sovjetisk bilfabrik.

– Vem äger den här fabriken?

– Det gör vi, svarade de.

– Vem äger marken som den är byggd på?

– Det gör vi.

– Vem äger produkterna från fabriken när de är tillverkade?

– Det gör vi.

Utomhus, i ett hörn av en stor park stod tre skrotbilar.

– Vem äger de tre bilarna där ute? frågade besökaren.

– Vi äger dem, men en används av direktören, en används av den politiske kommissarien och en används av hemliga polisen, fick han till svar.

Samma person besökte en fabrik i USA och frågade arbetarna: – Vem äger fabriken?

– Henry Ford, svarade de.

– Vem äger marken den är byggd på?

– Henry Ford.

– Vem äger produkterna från fabriken när de är färdiga?

– Henry Ford.

Utanför fabriken fanns en stor parkering full med alla möjliga sorters moderna amerikanska bilar.

– Vem äger alla bilarna där ute? frågade mannen.

– Det gör vi, svarade arbetarna.

Den här historien illustrerar tydligt konsekvenserna av, och skillnaderna mellan, privat och offentligt ägande. När ägandet är offentligt nationaliseras alla resurser, liksom frukterna av människors arbete. Där finns inga av de mekanismer som motiverar och entusiasmerar individen, ingen strävan, innovation eller känsla av ansvar som kommer av det personliga ägandet. Offentligt ägande betyder på papperet att allt välstånd i ett land delas mellan alla medborgare, men i praktiken betyder det att en privilegierad klass ser till att monopolisera resurserna och använda politisk makt för att hålla resten av befolkningen i schack.

Den yttersta faktorn inom ekonomisk tillväxt är människan. Offentligt ägande kväver människors vitalitet och deras motivation till att vara produktiva. Det underminerar moralen, leder till ineffektivitet och slöseri. Från de sovjetiska kollektiva jordbruken till Kinas folkkommuner, inklusive de misslyckade kollektiviseringarna i Kambodja och Nordkorea, har system för offentligt ägande lett till svält var det än har prövats.

Människan har både ondska och godhet inom sig. Privat ägande låter människan utveckla integritet, och uppmuntrar till arbetsamhet och sparsamhet. Kollektiv egendom uppmuntrar till avund och lättja.

Den österrikiske ekonomen Friedrich Hayek skriver att civilisationens tillväxt stödjer sig på sociala traditioner som sätter det privata ägandet i centrum. Det är ur dessa traditioner som det moderna systemet för handel har växt, och som skapat ekonomisk tillväxt. Det här är en organisk, självgenererande ordning som inte egentligen kräver en regering för att fungera. Kommunister och socialister vill kontrollera denna spontant frambrytande ordning efter sin egen vilja, något som Hayek kallar dessa ideologiers ”fatala förvillelse”.

Om man inte kan skilja frihet och privat ägande åt så följer att detsamma gäller för det kollektiva ägandets koppling till diktatur och förtryck. I systemet med kollektivt ägande nationaliseras resurserna, vilket försämrar den ekonomiska produktiviteten och gör människor till landets tjänare och slavar. Alla måste lyda den centrala ledningen, och alla idéer som inte stämmer överens med regimens kan tystas genom ekonomiska bestraffningar. Människor blir på så vis maktlösa inför statens interventioner.

Elimineringen av det privata ägandet och etablerandet av kollektivt ägande leder oundvikligen till en totalitär ordning, som påtvingar människor en kollektivism, som ett ok. Friheten stjäls – inklusive friheten att vara god – och regimen blir den enda uttolkaren av vad som är moraliskt.

Planekonomi

I planekonomin baseras hela samhällets produktion, distribution och resursfördelning på en plan som staten skapar. Det här är något helt annat än tillgång och efterfrågan på en fri, organisk marknad.

Planekonomin har naturliga och uppenbara defekter. För det första kräver den att man samlar in enorma mängder data för att kunna göra rimliga arrangemang för produktionen. För ett land, särskilt ett modernt land med en stor befolkning, är mängden relevant information ofattbart stor, och omöjlig att processa. Sovjetunionens prissättningsbyrå var till exempel tvungna att sätta priser på 24 miljoner olika sorters varor. Komplexiteten och variationen i samhället och bland människorna kan inte lösas genom en samordnad, planerad ekonomi. Inte ens genom att använda moderna tekniker för ”big data” och artificiell intelligens kan mänskliga tankar göras till variabler, vilket innebär att systemet alltid kommer att vara ofullständigt.

Friheten stjäls – inklusive friheten att vara god – och regimen blir den enda uttolkaren av vad som är moraliskt.

Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises diskuterar relationen mellan socialism och marknad i sin artikel ”Economic Calculation in the Socialist Commonwealth". Han noterar att i brist på en verklig marknad kommer det socialistiska samhället aldrig att kunna göra rimliga ekonomiska beräkningar. Det innebär att distributionen av resurser inte kan rationaliseras och den planerade ekonomin kommer därmed att fallera. 

Dessutom kräver ekonmisk planering en tvingande statlig kontroll över resurserna. Det här kräver i slutändan absolut makt, kvoter och order. När verkliga världens krav inte stämmer överens med den statliga planeringen trampar statsmakten på de naturliga ekonomiska trenderna, vilket leder till snedfördelningar av kapital i massiv skala, med alla de problem som följer av detta. Planekonomin använder en regerings begränsade makt och visdom för att leka Gud.

Dessutom är en ekonomi baserad på makt först och främst underställd politiken, och inte människornas behov. Planekonomi och påtryckningspolitik går hand i hand. Eftersom nationella planer oundvikligen innehåller fel, så kommer planerna att ifrågasättas, både inom och utom statsapparaten när problem uppkommer. De som har makten kommer då att känna att deras auktoritet utmanas, och kämpa emot. Mao Zedong ignorerade ekonomins principer och tvingade igenom ”Det stora språnget”, vilket ledde till tre år av svält, som orsakade tiotals miljoner människors död.

Planekonomins och det kollektiva ägandets katastrofala effekter har till fullo kunnat observeras i de kinesiska statligt ägda företagen. På senare år har ett stort antal statliga kinesiska företag stoppat eller saktat ner sin produktion. Somliga har gått med förlust år efter år, eller blivit insolventa. De förlitar sig på stöd från staten och konstant kredit från bankerna för att kunna fortsätta sin verksamhet. I praktiken har de blivit parasiter på den nationella ekonomin, och många av dem är allmänt kända som ”zombieföretag”.

Från de 150 000 statligt ägda företagen i Kina, med undantag för statliga monopol i lukrativa branscher som olja och telekom, rapporteras minimala vinster och stora förluster. Det är en ständigt pågående kapitalförstöring. I slutet av 2015 motsvarade deras samlade tillgångar 176 procent av Kinas BNP, och deras skulder utgjorde 127 procent av BNP. Deras vinster utgjorde bara 3,4 procent av BNP. Somliga ekonomer menar att de här zombieföretagen i praktiken har kapat Kinas hela ekonomi. Landets framgångar på ytan har i många år möjliggjorts genom extremt utnyttjande av låglönearbetare, och en total avsaknad av miljötänkande.

Samtidigt berövar ekonomisk planering människorna deras frihet och tvingar staten att se efter dem. Projektets hela kärna är att människor ska omvandlas till slavar och maskiner. Alla aspekter av människors liv ställs under statlig kontroll, vilket stänger in människorna i ett osynligt fängelse. Det avskaffar den fria viljan och förändrar de parametrar för det mänskliga livet som människan fått från födelsen. Det är ännu en manifestation av den kommunistiska revolten mot tradition och moral.

(Läs mer: del 23)

 Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.