Den nionde upplagan av damernas fotbolls-VM är en stor sportslig framgång. Det kan vi konstatera trots att turneringen inte nått längre än till kvartsfinaler.
SVT:s expert Hanna Marklund och övriga som kritiserade det nya formatet fick svar på tal redan under gruppspelet.
Inför VM gick åsikterna starkt isär om hur ökningen från 24 till 32 lag skulle påverka sporten.
Marklund menade att tiden inte var mogen för förändringen.
”Jag tycker inte det är en bra idé. Fotbollen i stort är inte redo. Det kommer att bli för stor kvalitetsskillnad så det kommer att få en negativ effekt för damfotbollens utveckling”, sade den tidigare landslagsstjärnan som 2005 tilldelades Diamantbollen.
Även vi som menade att internationella fotbollförbundet Fifa tagit ett steg i rätt riktning för att ge fler nationer möjlighet att vara med för att se och lära befarade att ett antal matcher skulle sluta med utklassningssiffror.
Det gavs några sådana exempel men dessa var ändå färre än väntat.
Sveriges 5–0-seger mot Italien var en av sju matcher med minst fem måls segermarginal och Nederländernas 7–0 mot Vietnam var den siffermässigt största utklassningen.
Också i fjolårets herr-VM i Qatar noterades en 7–0-seger då Spanien körde över Costa Rica. Att det i övrigt var endast fyra gruppspelsmatcher med mer än två måls segermarginal ger en bra bild av hur mycket det fortfarande skiljer i internationell konkurrens mellan herr- och damfotboll.
Men glappet minskar och det skulle inte förvåna om konkurrensen är likvärdig om femton år, ja, kanske till och med om tio år.
Gruppspelet i Australien och på Nya Zeeland visade i alla fall tydligt att avståndet mellan de etablerade storlagen och ett antal av de så kallade blåbärsnationerna redan krympt avsevärt.
Ändå är det en sekvens från Panamas match mot Frankrike som fastnat på näthinnan.
Det fanns några få exempel på motsatsen. VM-debuterande Vietnam och Haiti gjorde inte ett mål på tre matcher och var tillsammans med Costa Rica och Panama de enda lag som inte tog poäng.
Ändå är det en sekvens från Panamas match mot Frankrike som fastnat på näthinnan. I mina ögon är det tillsammans med Lina Hurtigs avgörande straffmål i åttondelsfinalen mot USA turneringens hittills starkaste ögonblick.
Marta Cox grät av glädje sedan hon med en välplacerad frispark gett Panama ledningen efter bara 67 sekunder. Cox hamnade underst i ”tv-pucks-högen” av jublande spelare och även vid sidan av planen firade ledare och spelare som om laget just säkrat VM-guld.
Det var rörande att se.
Att det blev förlust med 6–3 kunde inte förta glädjen bland Cox och hennes lagkamrater som säkert gett damfotbollen i Panama ett lyft ”bara” genom att få visa upp sig i dessa stora sammanhang.
Den stora sensationen i gruppspelet var ändå Marocko som inte bara gjorde VM-debut utan också är första arabland i Dam-VM. Även om Marocko spelade sin första landskamp 1998 var dam-och flickfotboll länge åsidosatt i landet.
Efter 22 års frånvaro från det Afrikanska mästerskapet ställde laget upp där förra året. Segern i kvartsfinalen säkrade en VM-biljett och när laget nådde final – förlust där mot Sydafrika – ökade intresset i landet.
Att Marockos herrlag i Qatar blev första afrikanska lag att nå VM-semifinal skapade hausse och att damlaget nu snuvat storfavoriten Tyskland på en åttondelsfinal är en skräll som skakat om fotbollsvärlden.
Tvåfaldiga världsmästaren Tyskland, regerande OS-mästaren Kanada och nionderankade Brasilien försvann alltså redan efter gruppspelet. USA var bara några centimeter från att röna samma öde men räddades av en stolpe i slutminuten i mötet med Portugal.
Av de åtta VM-debuterande länderna var det enbart Marocko som tog sig vidare från gruppspelet. Men i slutspelet hittar vi ändå flera lag som enligt förhandstipsen inte skulle blanda sig i striden om de sista 16 platserna.
Med sitt mycket fysiska spel har Colombia satt sig i respekt hos motståndarna. Gruppseger före Marocko. 18-åriga Real Madrid-anfallaren Linda Caicedo är så här långt en av turneringens starkast lysande stjärnor. Hon är född och uppvuxen i Candelaria i västra Colombia och det var på gatorna där som hon började spela fotboll i mycket unga år. Sin bländande teknik och för damfotboll oortodoxa spelstil förklarar Caicedo med att hon tog efter de några år äldre killarnas spelstil på gatufotbollen i hemstaden.
Det har onekligen hänt mycket i colombiansk damfotboll sedan landet var med i sitt första och fram till nu enda VM. Året var 2011, Sverige fanns i samma grupp där Colombia hamnade sist – efter Nordkorea (!) – utan att ha gjort ett enda mål.
Vem hade kunnat tro att Jamaica skulle gå obesegrat genom gruppspelet – någon? Laget tog andraplatsen i gruppen efter Frankrike men före Brasilien. Detta är Jamaicas blott andra VM, debuten skedde i Frankrike för fyra år sedan då det blev tre raka förluster och 1–12 i målskillnad.
Att det Sydafrika som gjorde en så blek insats i VM-premiären mot Sverige till slut tog andraplatsen i gruppen före Italien ska också räknas in bland överraskningarna.
Det är på sikt bra för damfotbollen att några av de stora nationerna redan fallit bort. Visserligen är det så att bland annat fyrfaldiga världsmästaren USA inte håller samma standard som för några år sedan men den största förklaringen är ändå att lagen bakom av egen kraft knappat in på försprånget och att blåbärsnationerna blivit färre.
Då har vi i årets VM ändå bara sett början på en utveckling som med tiden kommer att resultera i ännu öppnare mästerskap.
Europa har nu hälften av de 16 platserna i slutspelet. Det är möjligt att den europeiska dominansen håller i sig ytterligare några år. Men då kanske inte tack vare de nu ledande länderna utan genom nationer där satsningen på damfotboll inte mer än börjat.
De stora nationerna har en verksamhet som går att förbättra endast marginellt jämfört med länderna som är på väg fram.
En stark global utveckling av sporten är nödvändig för att Dam-VM ska få högre status. Internt finns det förstås inget som smäller högre än ett VM men för att turneringen ska ses med andra ögon av resten av idrottsvärlden krävs en betydligt bredare global utveckling.
Årets VM är ett stort steg i rätt riktning.
Rättelse: Simmaren Michael Phelps är från USA, inte från Australien och heter inte heller Mark i förnamn, som det uppgavs i Sportledaren i nummer 31. Vi beklagar det inträffade.
