Det är tjugo år sedan Mel Gibsons omtalade The Passion of the Christ hade premiär. En stark och mäktig film om korsfästelsen av Jesus. Dess skildring av våld är uppseendeväckande explicit, men motiverad.
Korsfästelsen av Jesus har filmatiserats många gånger genom filmhistorien. Bland annat i Från krubban till korset från 1912 och i Martin Scorseses Kristi sista frestelse. Att Mel Gibsons dramatisering fått stor uppmärksamhet beror till stor del på dess våldsskildringar. Detta har lett till att den har kritiserats för att vara sensationslysten genom att frossa i Jesus lidande. Den har dock även rönt uppskattning av många kristna. För även om den ger en betydligt råare bild av korsfästelsen än Bibelns, så är dess scener inte gripna ur luften. Gibson är katolik och det är den katolska synen på Jesus vi möter, bland annat inspirerad av syner och uppenbarelser från korsfästelsen som en nunna vid namn Anna Katharina Emmerick fick under tidigt 1800-tal. Filmen sticker även ut genom att språken som talas är arameiska, hebreiska och latin.
Att Passion of the Christ är en sällsynt välgjord film och en av de absolut främsta bibliska filmatiseringarna råder det ingen tvekan om. Men det kan diskuteras om Gibson lyckas fånga in den evangeliska andan i Jesus lidande och död genom att i så stor omfattning fokusera på det fysiska lidandet. I Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna säger en av karaktärerna: ”Man tänker fel när man talar om Kristi lidande, är det inte så? Man tänker för mycket på själva tortyren.” Vidare säger han att han ”såg ett mycket större lidande bakom det där kroppsliga”.
