Stadens ljus är Charlie Chaplins kanske allra vackraste film – en enkel kärlekshistoria som säger oss något om vad det är att vara människa. Allt berättat med en varm humor.

Tillsammans med Guldfeber och Moderna tider hör Stadens ljus till Charlies Chaplins mest berömda stumfilmer. Till skillnad från de två förstnämnda är Stadens ljus föga politisk, utan utgörs av en enkel kärlekshistoria. Som så många gånger förut spelar Chaplin luffaren som alltid lyckas hamna i otroliga situationer. En dag blir han förälskad i en blind blomsterflicka. På grund av en rad missförstånd tror blomsterflickan att luffaren är en förmögen herre. Detta försätter honom i svåra situationer, när kvinnan är i ekonomisk nöd. Som genom ett mirakel lär luffaren känna en miljonär. En självmordsbenägen man som i berusat tillstånd älskar luffaren, men som när han är nykter inte vill veta av honom.

När 1930-talet anlände var stumfilmseran klart och tydligt över. Chaplin ogillade dock att föra in ”prat”, som han kallade det, i filmen, och stod tryggt kvar i traditionen ända fram till 1940-talet. Filmkonsten skulle bygga på handlingar, menade han. I sin självbiografi beskriver Chaplin två svårigheter med att göra Stadens ljus. För det första började många skådespelare glömma bort stumfilmens distinkta gester. Och för det andra behövde han finna ”en flicka som kunde se blind ut utan att det minskade hennes skönhet”. Efter många försök fann han till slut den oerfarna Virginia Cherrill. Hon hade allt vad han sökte: intuitivt behärskande av stumfilmsskådespeleri, skönhet, och inte minst förmågan att se ut som om hon var blind.