loading
Att fostra ansvarskänsla och uthållighet hos barn är en stor utmaning. På vilket sätt kan vi fostra känslan av att vilja ta fullt ansvar för sitt egna liv? Foto: Damien Meyer/AFP via Getty Images
Att fostra ansvarskänsla och uthållighet hos barn är en stor utmaning. På vilket sätt kan vi fostra känslan av att vilja ta fullt ansvar för sitt egna liv? Foto: Damien Meyer/AFP via Getty Images
Kultur

Kulturledare: Har staten blivit våra föräldrar?

Anton Nilsson

Just nu diskuteras att förskola från tre års ålder ska bli obligatoriskt och att skolplikt ska gälla från sex års ålder. I Sverige är hemundervisning i stort sett förbjudet. Staten ska ha ansvaret att undervisa barnen och det fostrande uppdraget i skolan är tydligt.

Jag kommer inte ifrån känslan av att detta skapar en kultur där ansvaret, och möjligheten att ta ansvar, även för sina barns fostran lämnas bort. Att vi bygger ett system där det yttersta ansvaret för ens barn ligger på systemet istället för familjen. Det är kanske också därför frågor inom skolpolitik kan bli så känsliga.

När det blir tvång att vid tidigare och tidigare ålder lämna bort sina barn till att tas om hand och fostras av främlingar så blir det också viktigt att dessa främlingar delar ens värderingar. Så vad gör vi i skolan när en förälder inte vill att deras barn ska lära sig normkritiskt tänkande? Är det då skolan som har rätt i fostran av barnet eller är det föräldern? Och vilket samhälle skapar vi egentligen, om statens åsikt står över föräldrarnas?

Man brukar säga att all makt man ger bort en gång kan falla i händerna på ens värsta fiende. Och att denna överföring går gradvis. Så vad händer om statens åsikter i fostran av mina barn är viktigare än mina egna idéer? Till vilken grad ska staten ha rätt att bestämma när mina barn ska infinna sig i skolan? Frågorna är inte enkla.

Vår kultur slits mellan uttrycken frihet och trygghet. Den sida somlägger vikt vid trygghet hävdar att vi måste ha en stark stat för att kunna finansiera skola, vård och omsorg. Så att vi genom regeringen har kapaciteten att ta hand om våra äldre och utsatta. Ansvaret för tryggheten i samhället tas genom att man arbetar ihop resurser som staten förvaltar.

Den andra sidan hävdar att friheten är viktigare. Om vi ger bort våra pengar och vår makt, för dessa begrepp ligger nära varandra, till staten så får vi trygghet tillbaka men vi blir samtidigt beroende av en övermakt, en kunglighet, en storbonde. I systemet kommer alltid någon att stå över en och man vet att i jämförelse med denna jätte är man chanslös. Den största delen av denna debatt ligger naturligt i hur mycket resurser staten ska ha och hur mycket enskilt ansvar som varje individ bör ta.

Vår kultur grundar sig just på att det finns någon över oss som har det övergripande ansvaret att se till att allt fungerar. I arbetsgivaravgiften måste arbetsgivaren betala försäkringar som går in om något skulle hända. Är man inom detta system så får man ekonomiskt bistånd vid kortare och längre sjukskrivning. Har man råkat hamna utanför systemet, ja, då är man det.

Vi har skapat staten som en föräldragestalt och denna gestalt fostrar oss. På gott och ont. Jag kan inte riktigt släppa tanken på att överlåtande av vår trygghet till staten tar bort vår egen fostran i ansvarskänsla. Om så sker kan slaget bli hårt när man fattar att allt ansvar för ens eget liv faktiskt enbart hänger på en själv. Det är väldigt bekvämt att skjuta över ansvaret på andra och ofta sker detta beteende omedvetet.

Inom skolvärlden skrivs det extra anpassningar för alla elever som inte når målen. För många är det bra men i flera fall handlar deras underkända betyg om att eleverna helt enkelt inte är intresserade av att lära sig. De vill inte vara i skolan och undviker aktivt att anstränga sig.

Läraren har ansvar för att eleven ska få betyg och betygsstatistiken läses upp i början på varje läsår. Men vilket ansvar har eleven? På vilket sätt fostrar vi ansvar? Den fostrande föräldragestalten i skolan förs över till staten och vissa kan gå ett halvt liv innan de förstår glädjen i att ta eget ansvar. Staten, skolan, myndigheterna, vi fostras i att ansvaret inte ligger hos oss själva.

Så hur gör vi egentligen för att skapa ett samhälle där eget ansvar är inbyggt i systemet? Hur gör vi för att skapa starka och ansvarstagande individer?

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading
Att fostra ansvarskänsla och uthållighet hos barn är en stor utmaning. På vilket sätt kan vi fostra känslan av att vilja ta fullt ansvar för sitt egna liv? Foto: Damien Meyer/AFP via Getty Images
Att fostra ansvarskänsla och uthållighet hos barn är en stor utmaning. På vilket sätt kan vi fostra känslan av att vilja ta fullt ansvar för sitt egna liv? Foto: Damien Meyer/AFP via Getty Images
Kultur

Kulturledare: Har staten blivit våra föräldrar?

Anton Nilsson

Just nu diskuteras att förskola från tre års ålder ska bli obligatoriskt och att skolplikt ska gälla från sex års ålder. I Sverige är hemundervisning i stort sett förbjudet. Staten ska ha ansvaret att undervisa barnen och det fostrande uppdraget i skolan är tydligt.

Jag kommer inte ifrån känslan av att detta skapar en kultur där ansvaret, och möjligheten att ta ansvar, även för sina barns fostran lämnas bort. Att vi bygger ett system där det yttersta ansvaret för ens barn ligger på systemet istället för familjen. Det är kanske också därför frågor inom skolpolitik kan bli så känsliga.

När det blir tvång att vid tidigare och tidigare ålder lämna bort sina barn till att tas om hand och fostras av främlingar så blir det också viktigt att dessa främlingar delar ens värderingar. Så vad gör vi i skolan när en förälder inte vill att deras barn ska lära sig normkritiskt tänkande? Är det då skolan som har rätt i fostran av barnet eller är det föräldern? Och vilket samhälle skapar vi egentligen, om statens åsikt står över föräldrarnas?

Man brukar säga att all makt man ger bort en gång kan falla i händerna på ens värsta fiende. Och att denna överföring går gradvis. Så vad händer om statens åsikter i fostran av mina barn är viktigare än mina egna idéer? Till vilken grad ska staten ha rätt att bestämma när mina barn ska infinna sig i skolan? Frågorna är inte enkla.

Vår kultur slits mellan uttrycken frihet och trygghet. Den sida somlägger vikt vid trygghet hävdar att vi måste ha en stark stat för att kunna finansiera skola, vård och omsorg. Så att vi genom regeringen har kapaciteten att ta hand om våra äldre och utsatta. Ansvaret för tryggheten i samhället tas genom att man arbetar ihop resurser som staten förvaltar.

Den andra sidan hävdar att friheten är viktigare. Om vi ger bort våra pengar och vår makt, för dessa begrepp ligger nära varandra, till staten så får vi trygghet tillbaka men vi blir samtidigt beroende av en övermakt, en kunglighet, en storbonde. I systemet kommer alltid någon att stå över en och man vet att i jämförelse med denna jätte är man chanslös. Den största delen av denna debatt ligger naturligt i hur mycket resurser staten ska ha och hur mycket enskilt ansvar som varje individ bör ta.

Vår kultur grundar sig just på att det finns någon över oss som har det övergripande ansvaret att se till att allt fungerar. I arbetsgivaravgiften måste arbetsgivaren betala försäkringar som går in om något skulle hända. Är man inom detta system så får man ekonomiskt bistånd vid kortare och längre sjukskrivning. Har man råkat hamna utanför systemet, ja, då är man det.

Vi har skapat staten som en föräldragestalt och denna gestalt fostrar oss. På gott och ont. Jag kan inte riktigt släppa tanken på att överlåtande av vår trygghet till staten tar bort vår egen fostran i ansvarskänsla. Om så sker kan slaget bli hårt när man fattar att allt ansvar för ens eget liv faktiskt enbart hänger på en själv. Det är väldigt bekvämt att skjuta över ansvaret på andra och ofta sker detta beteende omedvetet.

Inom skolvärlden skrivs det extra anpassningar för alla elever som inte når målen. För många är det bra men i flera fall handlar deras underkända betyg om att eleverna helt enkelt inte är intresserade av att lära sig. De vill inte vara i skolan och undviker aktivt att anstränga sig.

Läraren har ansvar för att eleven ska få betyg och betygsstatistiken läses upp i början på varje läsår. Men vilket ansvar har eleven? På vilket sätt fostrar vi ansvar? Den fostrande föräldragestalten i skolan förs över till staten och vissa kan gå ett halvt liv innan de förstår glädjen i att ta eget ansvar. Staten, skolan, myndigheterna, vi fostras i att ansvaret inte ligger hos oss själva.

Så hur gör vi egentligen för att skapa ett samhälle där eget ansvar är inbyggt i systemet? Hur gör vi för att skapa starka och ansvarstagande individer?

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024