VARNING: Den här artikeln innehåller väldigt obehagliga beskrivningar av våld.

När Epoch Times reporter Yi Ling träffade George Zheng i Toronto för att genomföra den här intervjun blev hon överraskad över hans plågade ansiktsuttryck. Medan han talade var han tvungen att stanna upp flera gånger för att samla sig. Smärtan och skräcken över den här fruktansvärda upplevelsen har märkt honom för livet.

Av säkerhetsskäl har specifika tidpunkter samt detaljer kring den intervjuade personen utelämnats.

Det här är Georges berättelse.

Händelserna som jag ska beskriva inträffade på 90-talet. Vid den tiden var jag läkarstudent och skulle precis ta min examen från en militär läkarutbildning i Kina. Jag gjorde min praktik på urologiavdelningen på Shenyangs allmänna militärsjukhus. En dag fick sjukhuset ett samtal från Shenyangs militärregion. Det var en order om att medicinsk personal omedelbart skulle sätta sig i en bil och åka iväg på ett militärt uppdrag.

I den grupp på sex personer som valdes fanns två kvinnliga sköterskor, tre manliga militärläkare och jag, praktikanten. Ordern var att vi från den stunden skulle kapa all kontakt med omvärlden, inklusive familj och vänner.

Vi satte oss omedelbart i en skåpbil, vars insida var helt täckt med något slags ljusblå väv. Sjukhuset skickade även ett militärfordon. Innan dörren stängdes hann jag se en beväpnad soldat.

Militärfordonet tog täten. Efter att vi kom upp på motorvägen slog militärfordonet på sin siren, och alla bilar lämnade plats åt oss. Vi körde väldigt snabbt.

Till sist kom vi fram till destinationen och klev ur bilen. Det var en plats som var omringad av berg. Soldater stod på vakt utanför en byggnad. En militärofficer som tog emot oss sade att det här var ett arméfängelse, och att vi var i närheten av Dalian.

Offret

Den natten sov vi över på den lokala militära gästanläggningen. Soldater stod på vakt utanför vår dörr. På morgonen gav sig en sköterska och två soldater av för att ta ett blodprov, som de skulle bestämma blodgrupp på. Efter att de kom tillbaka med blodet satte vi oss allihop i bilen och for iväg.

När vi stannade kikade jag ut genom en glipa i dörren och såg soldater som omringade bilen. De bar automatkarbiner och stod med ryggen mot bilen.

Vi väntade i bilen, och fick inte gå någonstans. Plötsligt knackade det på. Jag öppnade dörren och såg fyra soldater som höll en man. Hans fötter var ihopbundna med hans hals och hans händer, bakom ryggen. Han verkade medvetslös.

De lyfte in honom i skåpbilen och lade ner honom på en svart plastsäck som hade lagts på golvet. Den täckte golvet helt, och jag kunde se att den var specialtillverkad för det.

Mannen var bunden med ett tunt rep, som skar in i huden. Han var bunden på ett sådant sätt att om man klev på repet mellan hans hals och handleder skulle han inte kunna röra sig eller kämpa emot utan att repet skulle dras åt och strypa honom.

En av läkarna sade åt mig att kliva på repet och hålla i mannen så att han inte kunde röra sig. När jag höll i hans ben kände jag att hans kropp var varm. Jag såg också att halsen var full med blod. Det var inte uppenbart var, men det fanns definitivt ett sår någonstans.

Organen tas ut

Den medicinska personalen satte snabbt på sig operationskläder. Huvudsköterskan klippte upp mannens kläder med en sax och strök desinfektionsmedel över hela magen och bröstkorgen tre gånger.

En av läkarna tog en skalpell och gjorde ett långt snitt från under bröstbenet ner till naveln. Mannens ben började rycka. Så öppnade läkaren hela bukhålan. Blod och tarmar vällde ut. Läkaren sköt tarmarna åt sidan och tog snabbt bort en njure, samtidigt som den andra läkaren, som var på andra sidan, tog bort den njuren. De var väldigt skickliga och snabba.

Läkaren sade att jag skulle kapa venerna och artärerna. När jag skar sprutade det blod. Blodet sprutade från hela hans kropp. Det var tydligt att han levde.

Nu hade läkarna lagt båda njurarna i en organtransportväska som sköterskan höll.

Ögonen tas ut

Därefter bad läkaren mitt emot mig att ta mannens ögon. Jag satte mig ner och lutade mig över honom. I det ögonblicket rörde sig hans ögonlock, och han såg på mig. Våra blickar möttes ett kort ögonblick, och jag såg en ren fasa i hans blick, som jag inte kan beskriva med ord.

Jag blev helt tom i huvudet och började skaka i hela kroppen. Jag var skräckslagen och oförmögen att röra mig. Jag sade till läkaren att jag inte kunde.

Då tog läkaren våldsamt tag i mannens bakhuvud med vänstra handen, och samtidigt som han höll upp ögonlocket med två fingrar plockade han ut mannens öga med peangen som han redan hade i andra handen. Det skedde i en enda rörelse.

Vid det laget skakade jag och svettades ymnigt över hela kroppen. Jag kände det som om jag höll på att kollapsa.

Jag mindes att kvällen innan, på gästanläggningen, hade en militärofficerare kommit för att prata med vår chef. En mening som jag hörde fastnade i mitt minne: ”Under 18 år är kroppen väldigt frisk och livskraftig.” Hade han pratat om den här mannen?

Efter att läkaren meddelat officeraren i passagerarsätet att vi var klara öppnades bakdörren och fyra soldater kom in i bilen, lindade in mannen i den stora plastsäcken på golvet och släpade honom till en militär lastbil som parkerats i närheten.

Vår skåpbil åkte genast iväg, och vi körde väldigt snabbt tillbaka till sjukhuset. Även nu tog militärbilen täten. Alla våra operationskläder samlades ihop och förstördes när vi kom tillbaka.

Mannens organ skickades genast till ett operationsrum, där kirurger stod redo för att sätta in dem i en patient.

Jag kände mig fullständigt kraftlös. Min chef såg hur jag mådde och lät mig lägga mig ner på sidan. Därifrån bevittnade jag transplantationsoperationen.

En fruktansvärd börda

Jag lämnade snabbt mitt jobb på sjukhuset och återvände hem. Jag var fortfarande väldigt svag, och fick hög feber. Min mamma frågade vad som hade hänt, men jag gav henne en vag förklaring. Jag vågade inte berätta för någon vad jag varit med om.

Men min smärta var långt ifrån över. Å ena sidan var upplevelsen för fruktansvärd för att jag ens skulle klara av att tänka på den, än mindre prata om den. Jag hade på nära håll bevittnat ett brutalt mord på en medmänniska, och jag mådde väldigt dåligt. Jag var också orolig för att myndigheterna skulle komma för att döda mig. Den här bördan gjorde mitt liv eländigt.

Under en lång tid såg jag scenen från skåpbilen i huvudet varje dag – hur en levande människa fick sina organ uttagna, och smärtan och skräcken i hans ögon när han såg på mig. Jag stod inte ut. Det kändes som om jag höll på att bli galen.

Det har gått många år, men det fruktansvärda minnet lever fortfarande kvar. Under alla dessa år har jag inte velat ta i det, och jag har medvetet undvikit det. Närhelst jag har försökt tala om det har jag inte kunnat ta mig samman.

När medierna började avslöja att Falun Gong-utövare som är samvetsfångar i Kina får sina organ stulna förstod jag allting: Allt det här är sant, och organstölder hade redan förekommit länge i Kinesiska kommunistpartiets militära system. Det är bara att i och med förföljelsekampanjen mot Falun Gong så fick man en mycket stor källa till organ.

Redaktörens kommentar: 2006 avslöjades organstölderna i Kina i en rapport från de oberoende utredarna David Kilgour och David Matas från Kanada. Kilgour är tidigare kanadensisk minister, och Matas är människorättsadvokat.

2016 släppte de en uppdaterad rapport tillsammans med den amerikanske undersökande journalisten Ethan Gutmann, där man visade hur ett stort antal religiösa och politiska samvetsfångar – primärt Falun Gong-utövare – har dödats för sina organs skull.

Forskarna skriver att Kinas organtransplantationsindustri växte exponentiellt efter 1999, året då Kinesiska kommunistpartiet inledde sin storskaliga förföljelse av Falun Gong, som är en traditionell andlig metod.

Enligt forskarna skiljer sig den här brottsliga organhanteringen i Kina från den i andra länder i det att staten inte bara tillåter den, utan även tjänar pengar på den.

– Kina är inte det enda landet med brottslig organhandel. Skillnaden är att det är institutionaliserat i Kina. Det styrs av staten och partiet. Det är inte några brottslingar i någon gränd som försöker tjäna snabba pengar, sade David Matas.