Som författare har jag genom åren fått två återkommande frågor. Den ena frågan följs också som regel av den andra. ”Går det att leva på det?” är den första, och med det menar man om det går att försörja sig på skrivandet. Det beror på vilka krav man har på sitt liv, brukar jag svara. Jag håller nere mina utgifter, och jag äger närapå ingenting. Jag har på sätt och vis valt att göra en klassresa nedåt – ingenting av barndomens resor till Zermatt och New York, ingen villa på Lidingö, tennis på Kungliga Tennishallen, sportbil och kreditkort i guld. Jag tar som ett målande exempel då jag under flera timmar suddade ut blyertsanteckningar ur några böcker för att kunna sälja dem på antikvariatet för en hundralapp, så att jag kunde gå på kafé och ta en kaffe och läsa en bok. Ungefär här i samtalet dyker den andra frågan upp: ”Du kan ju skriva, varför skriver du inga deckare?”

Jag minns ett författarpar från mina gamla kvarter som var stilenligt progressiva och radikala och som skrev en prosa med tidsenliga konstnärliga ambitioner. Det gick inget vidare. Alltså började de skriva om de mest statusfyllda personer man kunde hitta i ett Kultursverige med starkt ideologiserad lutning: om socialdemokratins grundare och andra arbetarhjältar, men även om världsberömda konstnärer – med den internationella bokmarknaden i åtanke. Det gick bättre, men betalade sig ändå inte tillräckligt. Det fick bli deckare, först anonymt, för det var alltjämt en lite skämmig vändning, senare med hemma hos-reportage. Deras deckare var våldsamma, mer våldsamma än alla andras, för på något sätt måste man ju sticka ut. När jag mötte författarparet på gatan tittade de åt sidan. De som brukade vara så pratglada. Inga miljoner räcker visst till om man har sålt ut sina ideal.