loadingFörfattaren suddade ut blyertsanteckningar ur några böcker, sålde dem för att kunde gå på kafé,  ta en kaffe och läsa en bok. Foto: Public Domain
Författaren suddade ut blyertsanteckningar ur några böcker, sålde dem för att kunde gå på kafé, ta en kaffe och läsa en bok. Foto: Public Domain

Einar Askestad: Girigheten är sitt eget tillkortakommande

Einar Askestad

Som författare har jag genom åren fått två återkommande frågor. Den ena frågan följs också som regel av den andra. ”Går det att leva på det?” är den första, och med det menar man om det går att försörja sig på skrivandet. Det beror på vilka krav man har på sitt liv, brukar jag svara. Jag håller nere mina utgifter, och jag äger närapå ingenting. Jag har på sätt och vis valt att göra en klassresa nedåt – ingenting av barndomens resor till Zermatt och New York, ingen villa på Lidingö, tennis på Kungliga Tennishallen, sportbil och kreditkort i guld. Jag tar som ett målande exempel då jag under flera timmar suddade ut blyertsanteckningar ur några böcker för att kunna sälja dem på antikvariatet för en hundralapp, så att jag kunde gå på kafé och ta en kaffe och läsa en bok. Ungefär här i samtalet dyker den andra frågan upp: ”Du kan ju skriva, varför skriver du inga deckare?”

Jag minns ett författarpar från mina gamla kvarter som var stilenligt progressiva och radikala och som skrev en prosa med tidsenliga konstnärliga ambitioner. Det gick inget vidare. Alltså började de skriva om de mest statusfyllda personer man kunde hitta i ett Kultursverige med starkt ideologiserad lutning: om socialdemokratins grundare och andra arbetarhjältar, men även om världsberömda konstnärer – med den internationella bokmarknaden i åtanke. Det gick bättre, men betalade sig ändå inte tillräckligt. Det fick bli deckare, först anonymt, för det var alltjämt en lite skämmig vändning, senare med hemma hos-reportage. Deras deckare var våldsamma, mer våldsamma än alla andras, för på något sätt måste man ju sticka ut. När jag mötte författarparet på gatan tittade de åt sidan. De som brukade vara så pratglada. Inga miljoner räcker visst till om man har sålt ut sina ideal.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingFörfattaren suddade ut blyertsanteckningar ur några böcker, sålde dem för att kunde gå på kafé,  ta en kaffe och läsa en bok. Foto: Public Domain
Författaren suddade ut blyertsanteckningar ur några böcker, sålde dem för att kunde gå på kafé, ta en kaffe och läsa en bok. Foto: Public Domain

Einar Askestad: Girigheten är sitt eget tillkortakommande

Einar Askestad

Som författare har jag genom åren fått två återkommande frågor. Den ena frågan följs också som regel av den andra. ”Går det att leva på det?” är den första, och med det menar man om det går att försörja sig på skrivandet. Det beror på vilka krav man har på sitt liv, brukar jag svara. Jag håller nere mina utgifter, och jag äger närapå ingenting. Jag har på sätt och vis valt att göra en klassresa nedåt – ingenting av barndomens resor till Zermatt och New York, ingen villa på Lidingö, tennis på Kungliga Tennishallen, sportbil och kreditkort i guld. Jag tar som ett målande exempel då jag under flera timmar suddade ut blyertsanteckningar ur några böcker för att kunna sälja dem på antikvariatet för en hundralapp, så att jag kunde gå på kafé och ta en kaffe och läsa en bok. Ungefär här i samtalet dyker den andra frågan upp: ”Du kan ju skriva, varför skriver du inga deckare?”

Jag minns ett författarpar från mina gamla kvarter som var stilenligt progressiva och radikala och som skrev en prosa med tidsenliga konstnärliga ambitioner. Det gick inget vidare. Alltså började de skriva om de mest statusfyllda personer man kunde hitta i ett Kultursverige med starkt ideologiserad lutning: om socialdemokratins grundare och andra arbetarhjältar, men även om världsberömda konstnärer – med den internationella bokmarknaden i åtanke. Det gick bättre, men betalade sig ändå inte tillräckligt. Det fick bli deckare, först anonymt, för det var alltjämt en lite skämmig vändning, senare med hemma hos-reportage. Deras deckare var våldsamma, mer våldsamma än alla andras, för på något sätt måste man ju sticka ut. När jag mötte författarparet på gatan tittade de åt sidan. De som brukade vara så pratglada. Inga miljoner räcker visst till om man har sålt ut sina ideal.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024