Vad är egentligen nyttan med konstnärligt och hantverksmässigt skapande? På många sätt går inte denna fråga att svara på intellektuellt. Den konstnärliga processen förstås genom känslor såsom förundran och fascination.

Jag står i min lektionssal och eleverna är i full gång med att skära mönster i sina bokpärmar. De tillverkar skissböcker. Binder ihop dem med traditionell koptisk häftning och skär mönster i dem enbart med hjälp av udden på en karvsnittskniv. De inte bara lär sig historia, de upplever den. De får finmotorisk träning, vi har trevligt och de kommer i framtiden att minnas just dessa tekniker när de besöker hembygdsgårdar och tittar på gamla föremål. Jag lever, jag är i ett ”flow” och jag känner hur eleverna växer. Plötsligt vänder sig en kille mot mig, tittar mig i ögonen och jag känner igen blicken. Jag har sett den förr: Anton, varför behöver vi kunna det här?

Inom mig startar en dialog. Varför måste vi kunna något? Hur vet vi vad vi behöver kunna i det framtida livet? När i livet kommer just denna elev att behöva kunna skära mönster i trä och binda en bok enligt de äldre bokbinderiteknikerna?