Susanne Rosenberg berättar om hur hon upptäckte folkmusiken och hur intresset för att sjunga folksånger väcktes. Parallellt med en lång karriär som sångerska arbetar hon med att lära andra sjunga. Det handlar inte bara om att utveckla förmågan att sjunga, utan även om att vara i ett sammanhang som skapar inspiration och välbefinnande.

Susanne Rosenberg är en av Sveriges mest kända folksångerskor som under decennier har förgyllt den inhemska och internationella scenen med sin musikkonst. Hon rör sig i ett musikaliskt landskap där tradition möter samtiden och där tonsatta verk får en ny skepnad genom inslag av improvisation. Hon har startat och medverkat i ett stort antal folkmusikgrupper och har arbetat med olika vokala uttryck. Som forskare, pedagog, skribent, tonsättare och arrangör har hon skapat en mängd artiklar, pedagogiskt material och musik. Det är en omfattande konstnärlig produktion som Susanne har bakom sig. Trots många järn i elden utstrålar hon lugn och förmedlar ett jordnära förhållningssätt.

– Traditionell musik är i ständig förändring genom att den förvaltas av de människor som brukar den. Så den som sjunger en visa eller spelar en låt ger den sin egen personliga gestaltning i den stunden den sjungs eller spelas. Det finns tonalitet, sätt att sjunga på och olika former att förhålla sig till. Gehörsmusik är mer att betrakta som något som kommer till liv först när den sjungs, vilket innebär att sången kan låta annorlunda från gång till gång. Jag undervisar mina studenter genom att lära ut visor, men de lär sig inte bara visorna utan också sångsättet och tonaliteten. Efter ett tag så blir det mer och mer deras egen musik som påverkar traditionen och hur det låter. Som pedagog är man en länk i en kedja, säger hon.