1884 etablerade Domenico Tramontin sitt båtsvarv, ”Domenico Tramontin e Figli” i Venedig. Det var på detta båtsvarv, eller ”squero” som italienarna kallar det, som Tramontin designade gondolen som vi nu känner den.

Före 1884 var gondolerna symmetriska, och två gondoljärer måste stå på var sin sida och ro. Tramontin designade ett asymmetriskt skrov som gjorde gondolen obalanserad så att en ensam gondoljär kunde stå på ena sidan och hålla en rak linje. Många båtsvarv kopierade Tramontins nya, innovativa design.

Sedan dess har båtsvarvet byggt gondoler till många ansedda kunder, inräknat Italiens kungafamilj, Venedigs stadsledning, Venedigpolisen och Carabinieri (den nationella militärstyrkan som även har polisiära uppgifter). Och det fortsätter att utföra reparationer och viktiga restaureringsprojekt, såsom att bevara den amerikanska målaren Thomas Morans (1837-1926) gondol från 1800-talet, som nu finns på The Mariners’ Museum i Newport News, Virginia.

Enligt italiensk tradition tar sönerna över familjefirman, och nu är det Tramontins barnbarnsbarn Roberto Tramontin som tillverkar Tramontingondoler. Tillsammans med sitt team restaurerar och reparerar han trägondoler under sommarmånaderna och på vintern bygger de en enda ny gondol. Teamet bygger gondolen för hand, enligt Robertos gammelfarfars design från 1800-talet.

Att bygga en Tramontingondol

Varje Tramontingodnol är kundanpassad. Tyngden i aktern, där gondoljären står, beror på hur mycket gondoljären väger: ju tyngre gondoljär desto högre måste aktern ligga i vattnet som kompensation.

Gondoljären kan också efterfråga specifika saker, såsom sniderier och val av ”Ferro” (de typiska metallornamenten fram på båten). De sex ”tänderna” på traditionella venetianska Ferro tros representera Venedigs sex distrikt.

Att bygga en specialanpassad gondol tar fem månader. De första två månaderna konstrueras båten. I verkstan använder båtbyggarna samma träbalk med metallmärken, lång som en båt, som Tramontins förfäder använde 1884 för att mäta ut båtens mage med de karaktäristiska revbenen av trä.

Åtta olika trätyper används i gondolen, var och en av dem har en egen funktion baserad på dess naturliga styrka: ekträets hållfasthet används till sidorna; gran är tillräckligt lätt för båtens golv; körsbärsträ är lättsnidat och används till sittbänkarna; valnöt och alm med sin flexibilitet passar till ramen; lind är stabilt; mahognyy används för sin strukturella integritet; lärkträ som är både lätt och solitt ger gondolen utmärkt vattenresistens.

För att träfibrerna inte ska förstöras när träet formas sänker man först ned delarna i vatten och värmer sedan upp dem över eld. Båtbyggarna använder mestadels enkla handverktyg när de bygger båten; en yxa, en kapsåg och en hammare.

Sedan dekorerar träsnidaren träpanelerna på gondolen, vilket tar två månader. Gondoljärens initialer och båtvarvets signatur karvas in på en träbit kallad ”cantella”, den återfinns på skrovet.

Den sista månaden målas gondolen med sex lager av blank, svart färg. Den påfallande svarta färgen är en tradition som kan spåra till 1562 när myndigheterna i Venedig bestämde att alla gondoler utom de som var avsedda för ceremonier måste vara svarta. Regeln infördes för att motverka tävlingsmentalietet hos gondoljärerna, som i allt högre grad utarbetade dekorationerna på sina gondoler. Under gondolens glansperiod fanns det runt 10 000 gondoler på Venedigs vattenvägar; idag finns det några hundra.

Se Domenico Tramontin e Figli och deras gondoler via Susanna Pozzolis fotoutställning ”Venetian Way”, med foton från 21 mästarverkstäder i Venedigregionen. ”Venetian Way” visas 14-20 september i Chiostro Dei Cipressi (Cypressklostret), Fondazione Giorgio Cini, San Giorgio Maggiore i Venedig, Italien. Den är en del av utställningen ”Homo Faber: Crafting a More Human Future”. Från Sverige finns kakelugnsbyggaren Johanna Nestor med.

Vildhundarna vill ta elefantungen men mamman ingriper – otrolig urkraft

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?