Bäste kulturmänniska och läsare,

våra dårhus har i alla tider varit fulla av mentalpatienter som varit synnerligen bestämda i sina idéer och uppfattningar. En kan intyga att han är Napoleon, en annan menar att alla människor på jorden talar genom henne, osv. Rolf Karlman skriver om sinnessjukhusens mörka historia, men även om att många av dessa gamla vackra byggnader från 1800-1900-talet idag är bostadsområden eller inrymmer sådant som föreningar, företag och förskolor. Dårarna berövades på sätt och vis på sitt hem, inte minst när de som på 80–talet ofta hamnade på gatan som en konsekvens av en serie politiska beslut. De mentalsjuka skulle få ”ett eget boende”, vilket slutade i än mer mänsklig isolering och med i många fall tidig död och annan tragedi som följd. Ställdes någon politiskt ansvarig någonsin till svars för denna mänskliga katastrof? Mats Janson intervjuar i veckans Tidsspegeln en man som pekar på betydelsen av en ”gråzon”. Tanken är här att det rätta synsättet, det som täcker in hela bilden, ofta kräver en ödmjukhet som blivit allt mer sällsynt. En enda berättelse, ett narrativ, får tolkningsföreträdet och allt annat utmålas som obegripligt eller rent av fientligt. Tommy Gunnarsson skriver om Prerafaeliterna – en skola av konstnärer på 1800–talet som ville hävda skönhetsvärden som i en allt mer industriellt inriktad epok med en kollektiv, abstraherad människosyn upplevdes som hotade. Detta tema tangerar även psykologen Thomas Silfving i veckans Slutvinjett. Han skriver om hur lätt det är att förlora det mest näraliggande när allt mer av vårt medvetande är inriktat på förmedling – mobiler, sociala medier, massmedia. Riskerar inte allt att sluta i ingenting? Som kontrast berättar Anton Nilsson om Hälsingarna, som varken är norrmän eller svenskar och som söker bli erkända för vad de är. Där, i sitt unika, vackra och rikt varierade landskap, finns de, bortom samtidens gränslösa självbespeglingar.

Med en varm hälsning,