Povel Ramel (1922–2007) var på sitt sätt ett geni – ett outtröttligt sådant. Där fanns ingenting man inte kunde skämta om. Humorn som livsfilosofi, för att inte säga mantra. En inte sällan bottenlöst skruvad humor, tyckte en del, medan andra ledigt begravde den drastiska humorns undertoner i leenden och skratt. Sådant är nu livet. Varför tvekade jag då först, med att ha med Povel Ramel i en serie med exceptionella litterära begåvningar? En poet värjer sig för ingenting. En poet förmår inte annat än att leva fullt ut. Det får kosta vad det kosta vill, att vara trogen sin röst, sin erfarenhet, sin dröm och verklighet. Därför finns det också på sin höjd en eller kanske två genuina poeter i varje generation. Det är som att Povel Ramels underfundiga men alltid distanserade ord inte ville bli tagna på fullaste allvar. Samtidigt är det svårt att inte höra att här pågår någonting annat. Man ska akta sig för att psykologisera, inte minst för att det inte ändrar på någonting, men 1937 dör modern, och dagen efter dör fadern. Povel, då femton år gammal, överlever med några skråmor den bilolycka som trasar sönder hans familj och förpassar den till minnets och smärtans inre och skugglika värld. Skratten, det ständiga leendet, det burleska, det smått vansinniga, nästan aldrig fjärran från garderingen, undvikandet, det indirekta som öppnar upp för en tredje väg genom livet. Apekatten, långt där ute i sin ensamhet, berövad sitt hem, på väg ingenstans.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]