Den tragiska sagan om Kullervo blev Sibelius mest urfinska verk
Samuli Poutanen i rollen som Kullervo 2015. Foto: Sakari Viika


Jean Sibelius symfoniska dikt "Kullervo" som balett drar fullt hus i Helsingfors. Baletten skapades inför kompositörens 150-årsjubileum för två år sedan och hade nypremiär i april. Kullervo har stor betydelse för finsk konstmusik och för finnar i allmänhet, säger dirigent Hannu Lintu när Epoch Times träffar honom i Finlands huvudstad.

Sibelius Kullervo har kallats för "Finlands triumfkort", men att sätta upp det på scen är en dyr historia. Utöver orkestern så ska man avlöna en hel finsk manskör och två solister, vilka sjunger i bara två av satserna. Till Sibelius 150-årsjubileum 2015 slog dock finska Nationaloperan på stort och satte upp Kullervo som balett. Utöver musikerna tillkom alltså runt 20 dansare. Föreställningen, som regisserats av koreografen Tero Saarinen, hade nypremiär i april och spelas ytterligare ett par gånger fram till 13 maj. Finska radiosymfonikernas chefsdirigent Hannu Lintu dirigerar orkestern.

"Kullervo" är Jean Sibelius första orkesterverk, och ett nyckelverk om man vill förstå Sibelius och finsk konstmusik, säger Hannu Lintu. Den består av fem löst hopkopplade satser som berättar historien om den ohjälpligt tragiska karaktären Kullervo, en central figur i det finsk-karelska nationaleposet Kalevala.

Kullervo fungerar bra som balett. Även i de satser där Kalevalas narrativ inte är så framträdande är det trevligt att kunna vila blicken på dansarna, som rör sig till den stundtals olycksbådande och ödesmättade, stundtals sublima och vackra musiken. Det är först i tredje satsen, "Kullervo och hans syster", som den kraftfulla manskören och solisterna kommer in och sjunger utdrag ur Kalevala. Plötsligt intensifieras föreställningen. Saarinen låter manskören stå på scenen och interagera med dansarna. Att de sjunger unisont förstärker den arkaiska stämningen.

– Alla tillsammans på scenen rör sig i olika riktningar. Det är väldigt effektfullt, säger Lintu.

Att spela Kullervo med en finsk orkester, finsk kör och finsk koreograf blir väldigt känslofullt, berättar han.

– För en finne är språket i Kalevala otroligt vackert. Saker uttrycks på ett så vackert sätt att det i sig själv är en väldigt emotionell upplevelse. Sedan har vi musiken av den unga, oerfarne, uppfinningsrika kompositören Sibelius. Allt detta tillsammans skapar den här allmänt finska känslan som inte går att kontrollera.

Hannu Lintu på Boulevarden i Helsingfors. Dagen innan dirigerade han två Kullervo-föreställningar på Nationaloperan, och däremellan en konsert med radiosymfonikerna på Musikhuset. Foto: Susanne W Lamm

På något sätt kulminerar finskhetens essens i Kullervo, säger Lintu. Finland har alltid varit ett land i olycka. Tiden före Finland blev svenskt på 1200-talet präglades av strider mellan olika klaner i landet. Efter det har krigen avlöst varandra – finnarna har krigat för Sverige, mot angripare utifrån och mot varandra. Efterkrigstiden är kanske den fredligaste tiden någonsin i Finland.

Berättelsen, som på flera sätt liknar en antik tragedi, växer ur en strid mellan två familjer. Kullervos far och dennes bror Untamo avskyr varandra, och redan innan Kullervo föds har Untamo ödelagt Kalervos hem och rövat bort Kullervos mor.

Kullervo växer upp som slav hos smeden Ilmarinen och svär på att hämnas farbrodern. Efter att ha dödat Ilmarinens fru flyr han och hittar tillbaka till föräldrahemmet.

Kullervo i Tero Saarinens balettuppsättning. Foto: Sakari Viika

Mellan tredje och fjärde satsen har Saarinen lagt in två dansscener till ljudet av stöveltramp. Foto: Sakari Viika

Han reser sedan iväg för att betala in skatt, och på vägen förför han en ung kvinna som visar sig vara hans försvunna syster. Chockerad tar systern sitt liv. Kullervo hindras från att göra detsamma av modern, och istället drar han ut i strid för att döda Untamos hela familj.

Efter att ha fullgjort uppdraget återvänder han hem, för att upptäcka att hans egen familj är död. Förtvivlad ger han sig ut i skogen och kommer till den plats där han förförde systern. Tyngd av skuld tar han sitt liv med ett svärd.

– Ögonblicket i femte satsens början, när kören sjunger att Kullervo tar med sig sin hund och börjar gå mot platsen där han kommer att ta sitt liv, vanligtvis är det där jag hör att publiken börjar gråta. De tänker på hunden. Hur gick det för den? Det är en sådan förbluffande idé – att jag går till skogen och jag ska ta mitt liv, men jag tar med mig min hund.

– Kullervo är full av den här typen av små detaljer som moderna människor tycker är väldigt rörande, säger Hannu Lintu. 

Inspirerades av runosången

Sibelius hade gjort en resa till Karelen, tillsammans med vänner som samlade in runopoesi, i slutet av 1800-talet då man på allvar hade börjat forska kring dikterna i Kalevala. För Sibelius, som var svensktalande, öppnade sig en helt ny värld.

– Forntida finnar kommunicerade via sång. Enligt den gamla karelska traditionen hade jag sjungit den här intervjun, inte talat, säger Hannu Lintu.

Kalevala-sångare från Suistamo, Karelen, i början av 1900-talet. Iivana Shemeikka, som spelar kantele, hör till de mest kända Kalevala-sångarna. På bänken sitter Iivana Onoila och Konstantin Kuokka och sjunger medan de håller varandra i händerna.

Kalevala gjorde djupt intryck på Sibelius, och han ansåg att eposet var ”alldeles modernt”. Under studietiden i Wien 1890-91 kläckte han de första idéerna till Kullervo. 

Sibelius formade sina musikaliska ramar utifrån det finska språket. Det är därför som Kullervo är ett så intressant verk, säger Lintu. Det är inte en nyckel till Sibelius stil – han ändrade sin stil – men det är en nyckel till Sibelius tankevärld. Han kom att överge folkmusiken, men han övergav aldrig det finska språket.

Sibelius som beundrade Wagner ville egentligen göra en opera, men poesin i Kalevala lämpar sig inte som libretto. Därför komponerade han fem symfoniska dikter.

– Det är en fascinerande kombination av två världar. Den uråldriga karelska världen och det mycket kultiverade Wien, säger Hans Lintu.

Även om de inte citeras direkt så har runosången influerat många teman och motiv i Kullervo. I kombination med ett modernt tonspråk blev det ett mycket egenartat verk.

Tog en annan väg

Kullervo framfördes bara fyra gånger under Sibelius livstid; sista gången ett år efter premiären. Sedan gömde han undan den för omvärlden. Sibelius ville bli en stor symfoniker, och folktradition var inte vägen dit. Om han hade fortsatt på Kullervo-spåret hade han säkert blivit Stravinskij eller Bartók, säger Lintu. Sibelius kom istället att bli den finska klassiska musikens fader.

– Han försökte att kontrollera historien så att ingen skulle veta att han hade gjort ett sådant misstag – komponera ett sådant folkmusikinspirerat verk med kör och orkester baserat på Kullervo.

Efter att ha omorganiserat en sektion i Kullervos tredje sats gav han dock tillstånd att publicera verket efter sin död, som inträffade 1957.

Det går att se Kullervo på Nationaloperan i Helsingfors vid ytterligare ett par tillfällen, 11 och 13 maj. Texten visas översatt till svenska och engelska på textmaskin. I november tar Hannu Lintu med sig en finsk manskör och dirigerar Kullervo i Tokyo, Japan.