Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribenternas egna.
Företeelsen med kommunala politiker och förtroendevalda som ges makten att själva bestämma sin egen lön, är svår att hitta stöd för i kommunallagen. Det framstår inte heller som ett exempel på god hushållning av det gemensammas resurser. Det menar samhällsdebattören Ronny Larsson.
Våra politikers arvoden och ersättningar tycks vara en högst aktuell fråga. Undertecknad påminner om illavarslande händelser i bland annat Norrtälje kommun.
Politiker har där i sina skamlösa försök att fylla den egna plånboken i stället välförtjänt hamnat i skamvrån. Låt oss se vad lagen säger. Det skall för övrigt noteras att politikerna får ett arvode och inte en lön som vissa politiker tycks tro.
Politiker väljer politiker som väljer politiker ...
I vår föråldrade kommunallag kan vi under 4 kapitlet 14 paragrafen bland annat läsa:
”Fullmäktige får besluta att förtroendevalda i skälig omfattning skall få: 1. ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget, 2. arvode för det arbete som är förenat med uppdraget, 3. pension, samt 4. andra ekonomiska förmåner.”
Vi skulle efter att läst lagen kunna förledas att tro att beslut faktiskt fattas i landstings- eller kommunfullmäktige vid sittande möte. Dessvärre ser vi exempel på att kommunfullmäktige delegerat rätten att besluta via kommunstyrelsen till kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU). Politiker väljer politiker som väljer politiker och flyttar på detta sätt makten allt längre bort från väljarna.
I ovan nämnda exempel har således några få i slutna rum (KSAU) sittande politiker getts makt att i ”skälig” omfattning besluta om storleken på sina egna och sina politikerkamraters arvoden, pensioner och andra ekonomiska förmåner. En i sanning föga demokratisk ordning vilken ej heller knappast kan ha varit lagstiftarens mening.
I kommunallagens kapitel 3 under paragraf 2 sägs: ”Kommunfullmäktige skall tillsätta en kommunstyrelse och landstingsfullmäktige en landstingsstyrelse.”
Undertecknad har i kommunallagen inte hittat något krav om för oss skattebetalare kostsamma kommunalråd sittande i ett så kallat kommunstyrelsens arbetsutskott. Däremot kan vi i kapitel 8 under paragraf 1 läsa: ”Kommuner och landsting skall ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet.”
Här finns anledning att nämna att våra riksdagsledamöters arvode uppgår till 71 500 kronor i månaden. Arvodet fastställt av Riksdagens arvodesnämnd, således inte av politikerna själva.
Våra kommunal- och landstingsråd har i många fall själva varit med om att besluta om arvoden i många fall långt högre än de ovan nämnda 71 500 kronor per månad.
En framväxande politikeradel bestående av ineffektiva och kostsamma kommunal- eller landstingsråd tycks vara allt annat än god ekonomisk hushållning.
Politiker orerar om vikten av att skattemedel skall användas där de bäst kommer gräsrötter-medborgare- skattebetalare till del. Bra, då är de måhända beredda att arbeta för en behjärtansvärd fråga.
Avskaffa den kontraproduktiva inrättning som går under benämningen KSAU där våra så kallade kommunalråd tycks ha sin hemvist.
En än större besparing skulle det innebära att politiseringen av regionerna helt enkelt upphör. Där vimlar det av välarvoderade politiker. Kärleksfull omvårdnad har inget med politiker att skaffa. Det synes uppenbart att det mer än väl räcker med två politiska nivåer i vårt land, nämligen riksdag och kommuner.
Avslutningsvis, ett citat av författaren Johannes Hohlenberg (1881–1960): ”När en politiker pratar om att ’vi är i samma båt’, så se upp. Det betyder att han vill vara kapten och att du får ro.”
Ronny Larsson - Samhällsdebattör
