Catellanis hörna: Kärlek i hovet


I artikelserien ”Catellanis hörna” tar konsthistorien och konservatorn Anna Bronzoni Catellani dig med på en vandring genom sekler av oljiga penslar och konstnärliga visioner. I den här delen tittar Anna på en okänd målning av en vän liten dam som visar sig vara Frankrikes mäktigaste kvinna runt sekelskiftet 1700.

För några år sedan restaurerade Anna Catellani en målning som gjorde djupt intryck på henne. Tavlan inkom till Ateljé Catellani som ”porträtt av en okänd dam” och är målad av okänd konstnär. Efter en närmare granskning konstaterade Anna att den målats på 1600-talet och föreställer François d’Aubigné, sedermera Madame de Maintenon, Ludvig XIV:s andra hustru, som var känd för sitt inflytande över fransk politik. Det är mycket med den här välkoreograferade målningen som är spännande och ovanligt.

Porträttet med Madame de Maintenon som finns på Steninge slott utanför Sigtuna. Foto: Ateljé Catellani

I tavlan ser vi Madame de Maintenon stå avklädd i sängkammaren, iförd enbart ett tygskynke. Hon är lätt vriden åt vänster, som för att låta den mjuka, fylliga armen hamna i betraktarens blickfång. Där, på ett rött band runt överarmen, finns hennes stolthet och livförsäkring representerad: en medaljong med kungens porträtt.

Det var känt att Ludvig XIV var libertin – han hade rykte om sig att vara lite lösaktig – men när han efter hustrun Maria Teresias död 1683 gifte sig med Madame de Maintenon förblev han henne trogen i resten av sitt liv. Hon bidrog med en atmosfär av värdighet och fromhet i hovet, och det sägs att hon kämpade för ”kungens själ”.

Det vita tyget, som täcker hennes huvud som en kyrkbonad, trotsar tyngdlagen: det faller naturligt ned på hennes högra sida, medan det, som genom magiska och osynliga krafter, flyger mot kroppens nedre framsida för att täcka de privata delarna.

Rummet som omger henne är som ett tegelfärgat vakuum, dekorerat med ett kungligt draperi och ett fylligt överkast. Det vilar en tystnad i detta hörn av historien, säger Anna. Men Madames lugna och talande blick möter betraktarens, som om hon vill ge oss en inblick i sitt säregna, och för den tiden oerhört långa liv som började i fattigdom och slutade i kungligt överdåd.

Från fattigdom till kungligt överdåd

Vissa historiker gör gällande att Madame de Maintenon, eller François d’Aubigné (1635-1719) som hon först hette, föddes i fängelset i Niort i västra Frankrike där hennes far avtjänade ett straff. Redan som 16-åring hade hon förlorat båda sina föräldrar och ingick ett arrangerat äktenskap med den 25 år äldre burleskförfattaren Paul Scarron, genom vem hon fick kontakter inom den franska kultureliten. När Madame Scarron blev änka vid 25 års ålder lärde hon känna Marquise de Montespan som var kungens älskarinna.

Kungen blev far till minst 13 barn, varav fem överlevde till vuxen ålder. Hustrun Maria Teresia var mor till sex av barnen och Marquise de Montespan till de övriga. Även om det var allmänt känt att kungen var deras far hölls de utomäktenskaliga barnen hemliga för att undvika en skandal, och François d’Aubigné, numera Madame Scarron, anställdes 1669 för att gömma och ta hand om dem. Madame Scarron var 34 år – tre år äldre än kungen – första gången de båda träffades. Hon var så frappant att hans första intryck var att hon var ”oumbärlig”.

Pierre Mignard (1612-1695); porträtt av Madame de Maintenon tillsammans med fyra av Solkungens barn.

Madame de Maintenon var en mycket troende katolik. Hon hade ständig kontakt med en präst som var viktig för henne och hon besökte kyrkan varje dag. Samtidigt blev Ludvig XIV kritiserad av kyrkans högsta ämbete för sitt sedeslösa leverne. Kyrkan hade stort inflytande och han tog denna kritik på allvar. Dessutom hade kungen flera kroppsliga åkommor, och hans hälsa hade nått en låg punkt. Möjligen tänkte han på den dåliga hälsan som Guds straff. Madame de Maintenon kom in i hans liv med en form av fromhet som tilltalade kungen.

– Den här kvinnan skänkte honom inre lugn och trygghet skulle jag utgå ifrån, säger Anna.

1674 blev kungens son Duc du Maine svårt sjuk, och då Madame Scarron lyckades hjälpa honom att bli frisk igen belönade kungen henne med en stor summa pengar, vilket gjorde det möjligt för henne att köpa en fastighet vid Maintenon – därav hennes nya namn.

När Marquise de Montespan anklagades för inblandning i en giftmordsaffär och relationen med kungen upphörde, ska Madame de Maintenon ha givit kungen rådet att försonas med sin hustru Maria Teresia. Vid hustruns död 1683 drog sig kungen närmare Madame de Maintenon, och samma år gifte de sig i hemlighet. 

Madame de Maintenon och Ludvig XIV 1694. Porträtten är målade av Pierre Mignard (1612-1695) respektive Hyacinthe Rigaud (1659-1743).

Äktenskapet var morganistiskt och Madame blev aldrig drottning, men hon hade stort inflytande över Solkungen, religiöst men även politiskt. Det sägs att ministrarna lade fram sina ärenden för henne före de gick vidare till kungen, och att kungen sedan rådfrågade sin hustru innan han fattade beslut.

Under lupp

Anna har granskat och restaurerat otaliga tavlor över åren. Genom dem har hon rest i tid och rum och gått in och ut i olika världar, bekantat sig med varje enskild epoks visuella egenart och avtryck på jorden. Med hjälp av förstoringsglas betraktar hon madame de Maintenon i ateljéns kliniska belysning, studerar tavlans detaljer.

Anna granskar målningen genom förstoringsglas. Foto: Ateljé Catellani

Detalj av tavlan: det röda armbandet med medaljongen. Foto: Ateljé Catellani

I medaljongen har kungen blåa ögon, så intressant – i hovmålarens Rigaults porträtt är han brunögd! Hon backar från bilden några steg för att greppa helheten, målningens inre dynamik, dess in- och utandning. Vad vill den berätta för henne? Hur lyder dess tysta bikt?

Materialet i porträttet är utan tvekan samtida med Madames livstid. Tavlan är lätt skadad av tidens tand. Kanske har den gjort flera resor genom Europa, först säkert med häst och vagn, sedan med moderna färdmedel kan tänkas. Till slut har den hamnat i Sverige. Numera bor den på Steninge slott – ett annat slott än det som Madame var van vid, Versailles där hon hade en egen våning. På baksidan av målningen finns det en handskriven etikett, gammal och sliten, med hennes namn på: ett slags identifikationsmedel som skulle låta henne färdas fram genom seklerna, oavsett vad.

Men det är något som inte stämmer… Tiden är 1600-tal, platsen är Frankrike, madame är katolik, landet är katolskt – den här bilden spräcker sammanhangets alla normer med sin utformning.

Etiketten på baksidan av duken. Foto: Ateljé Catellani

Ovanligt naken

Från tidig renässans och 100 år framåt gestaltades den nakna kvinnokroppen i mytologiska teman inlindade i manierismens mundering, och även martyrer och helgon avbildades nakna, berättar Anna. Man såg till den grekiska filosofin om att godhet och skönhet hör ihop. Inte förrän flera decennier efter Madame de Maintenons tid på jorden, i mitten av 1700-talet, blev det legitimt med nakenhet i lekfull mening, när rokokokonstnären François Boucher (1703-1770) i pastelliga toner framställde sin tids skönhetsideal, säger Anna:

– Enligt mig är den nakenheten helt utan anständighet. Men Madames nakenhet återspeglar inte nakenhet, utan den är en annan typ av vad man i moderna termer skulle kalla för ”image”, då den är relaterad till ett annat syfte än enbart kroppens exponering. Här är nakenheten ett koncept som exponeras genom kroppen och på så sätt är den absolut anständig – hon gömmer sig bakom den.

Från andra sidan bildytan, från ett annat sekel, en tid så annorlunda Madames, betraktar Anna hennes stående gestalt. Vad kan hon berätta för oss i modern tid – om kvinnans integritet, om kompromisser? Hur skulle #metoo låta i hennes öron? Vad skulle hon berätta om kärlek och hat? 

– Plötsligt kom jag att tänka på Solkungens magnifika uppfinning ”le levé”, uppstigningen. I moderna termer är det den perfekta marknadsföringen. Sovkammaren fylld till bredden med glada betraktare, nyfikna blickar som är där för att få se kungen stiga upp ur sängen, precis som solen stiger upp över horisonten varje morgon – genialt! Ett exklusivt privilegium reserverat enbart för vissa utvalda medborgare. Och i betraktande av tavlan finner jag mig tänka att det jag nu betraktar är hennes majestät Madame de Maintenons ”levé”! säger Anna Catellani och tillägger:

– Jag är en av de lyckligt lottade utvalda som skall bevittna soluppgången – men inte kungens, utan hennes! 

I den här artikelserien berättar Anna Catellani om en rad med till största delen okända verk från väst, som håller en hög konstnärlig standard. I nästa artikel kommer hon att berätta om kärlek i fattigdom under romantiken.

Konsthistorikern och konservatorn Anna Bronzoni Catellani restaurerar en målning i sin ateljé, augusti 2018. Foto: Susanne W Lamm

Om Anna Bronzini Catellani:

Anna Bronzoni Catellani utbildade sig till konservator vid Palazzio Spinelli Nicolini i Florens, har studerat vid konstakademin i Modena, Italien, och har en fil mag i konstvetenskap från Uppsala Universitet. Hon är expert på framförallt 1500- och 1600-talsmåleri, och har genom åren utfört konservering och restaurering på flera tusen konstverk. Hon har även fått fina utmärkelser för sitt jobb – inte minst blev hon dubbad till riddare, ”Cavalerie alla Croce della solidaritet italiano” 2005 av Italiens dåvarande president Carlos Azeglio Ciampi för sina insatser i landet. Nyligen analyserade Anna Catellani en 1600-talsmålning som hon bedömer är en tidigare okänd målning av Rembrandt, Rembrandts första självporträtt