“Militär taktik på pappret” är ett idiom på fyra skrivtecken från det gamla Kina. Det användes ursprungligen för att beskriva en dumdristig kinesisk generals öde. Numera används det för att påminna oss om att många saker låter vettiga på pappret, men är en flopp i verkliga livet.

Idiomet blev en stomme i kinesiska litterära utryck. ”Militär taktik på pappret” är ett koncist, levande och ofta smärtsamt korrekt uttalande för att beskriva enorma misslyckanden, från forntiden till nutiden. Först följer några exempel från vår nutidshistoria innan vi berättar om den historiska händelsen som myntade uttrycket.

’Mission accomplished!’

Den USA-ledda invasionen i Irak år 2003 blev en fullständig militär seger. Diktatorn Saddam Hussein hittades i en källare och ställdes inför rätta. Efter en militär insats som varade en knapp månad gav president Georg W Bush sitt berömda tal ”Mission accomplished!” från hangarfartyget USS Abraham Lincoln.

Över ett decennium senare har visserligen nationen Irak befriat sig från Husseins brutalitet men står fortfarande inför allvarliga interna etniska och religiösa stridigheter, mestadels i form av Islamiska Staten (IS), den apokalyptiska terrororganisationen som har invaderat en stor del av norra Irak. USA kan ha haft styrkan och gjort förberedelser för att vinna kriget, men inte freden.

Bygg den, Josef

“Papperstaktik” begränsas inte bara till krig. Josef Stalin, Sovjetrysslands befälhavare, insisterade på en snabb industrialisering till varje pris, även om det innebar slaveri och svält för miljoner människor. För att fira det så kallade arbetarparadiset under kommunismens styre, beordrade Stalin att ett ”Sovjetpalats” skulle byggas i Moskva. Kristus Frälsarens katedral revs för att ge plats.

Palatset var planerat att bli 415 meter högt, vilket är högre än Empire State Building och Frihetsgudinnan ihop. Som om det inte vore nog kompletterades byggnaden med en staty av Lenin, grundaren av Sovjetunionen, som skulle ha samma storlek som Frihetsgudinnan.

Precis som ideologin var Sovjetpalatset ingenting annat än en vacker villfarelse. En bit in i byggnadsarbetet upptäckte sovjetiska ingenjörer att den mjuka och sanka marken i Moskva inte alls skulle klara att stödja en sådan ambitiös byggnad. Dessutom krävdes att byggnaden blev så hög att Leninstatyn skulle ha nått ovan molnen och då skulle bara hans knän ha kunnat ses vid dåligt väder. Byggarbetsplatsen omvandlades istället till världens största simbassäng. Efter kommunismens sammanbrott 1991 återuppbyggdes den ursprungliga katedralen.

Något slags frihet

När det gäller Liberia i Västafrika byggdes hela nationen på en ädel men opraktisk längtan. Landet startade som en 1800-talsrörelse där frigivna afroamerikaner, som befriats från slaveriet, skulle ”återvända” till Afrika.

De som åkte till Liberia var amerikaner i hjärtat och fungerade inte bra ihop med lokalbefolkningen, oavsett den yttre likheten. Landet har lidit många ekonomiska svårigheter och destruktiva, brutala, inbördeskrig. Det sista löstes först på 2000-talet.

Ett kännetecken för situationen i “papperstaktik” är att man i efterhand tydligt ser den perfekta planens brister. Ibland behöver man få erfarenhet av livet för att kunna se hålen i ens eget tänkande.

Det ursprungliga misslyckandet

Idiomet “militär taktik på pappret” tillskrivs slaget vid Changping. Det var den mest dödliga och avgörande striden som registretats av de urgamla kinesiska historieskrivarna.

Zhao Kuo är det tragiska ämnet för vårt idiom.

I slutfasen av de Stridande staternas period (475–221 f Kr), stod den mäktiga staten Zhao i vägen för det framväxande kungariket Qin. Under det andra århundradet före Kristus hade Zhaoarméer effektivt hållit stånd mot Qinstyrkorna. Zhaostyrkorna leddes av stora berömda befälhavare: Lian Po och Zhao She.

Allt detta förändrades när Zhao Shes son Kuo fick befälet över landets trupper.

Från unga år var Zhao Kuo försjunken i skrifter om militära teorier och han var en hängiven schackspelare och vann alltid över fadern. Men den äldre Zhao imponerades inte eftersom sonens erfarenheter begränsades till teorier som studerats från böcker. Sonen hade ingen aning om vad verklig krigföring var. En man som bara såg levande soldater som pjäser på ett schackbräda skulle aldrig bli en bra general.

Så dog Zhao She. Kungen av Zhao var missnöjd med frånvaron av en avgörande seger och ville ha bättre resultat, trots att Zhao Shes kamrat Lian Po var kompetent och höll Qininkräktarna i Changpings nyckelregion stången. Kungen skickade efter den unge, oerfarne och övermodige Zhao Kuo. Kungen ignorerade varningar från Kuos mor som hade hört om sonens oförmåga av den äldre Zhao. Kuo tog sig till fronten för att ersätta Lian Po.

När Zhao Kuo nu hade blivit general övergav han omedelbart det starka försvarsfästet som tidigare använts av Lian Po och hans far. Han tänkte gå på offensiven och slaget om Changping började.

Zhao hade samlat nästan en halv miljon män och de började avancera mot Qins positioner. Vad Zhao Kuo inte visste var att Qins styrkor var under den geniale Bai Qis befäl och denne var väl medveten om sin motståndares oerfarenhet och dumdristiga temperament.

Bai Qi lät Zhao vinna ett fåtal mindre segrar och fick det att verka som om hans trupper drog sig tillbaka i oordning. Zhao Kuo pressade på attacken och gick rakt i fällan. När hans enorma armé nådde Qins fästningar började fiendens bågskyttar och kavalleri att omringa och belägra angriparna. Även om Bai Qi hade få soldater till antalet hade han placerat ut dem väl. De delade Zhaoarmén itu och skar av deras förråd.

Efter att ha fått rivalen i fällan sammankallade Bai Qi hundratusentals unga män från Qinstaten för att förstärka befintliga belägringsstyrkor. Vartefter dagar och veckor gick såg Zhao Kuo sina förhoppningar bli allt svagare.

Zhao Kuo var inte bara fångad av fienden utan även av sig själv. Den omfattande teoretiska kunskapen som hade fungerat så väl i ”livlösa” schackspel slutade med att boxa honom in i gränserna för hans praktiska oerfarenhet.

Efter 46 dagar var den enorma Zhaoarmén utmattad, demoraliserad och hungrig. Zhao Kuo försökte fly slagfältet med 5 000 soldater från sina elitförband men blev dödad. Utan sin befälhavare kapitulerade de kvarvarande Zhaostyrkorna.

Men Qingeneralen Bai Qi visade ingen nåd. Han såg denna massa av svältande fångar som en belastning och lät avrätta dem allihop. Den slakten, totalt över 400 000 män, har blivit ihågkommen som en av de största grymheterna i Kinas historia.