Lagom till en valrörelse då Vänsterpartiet ser ut att gå mot en riktig toppnotering, och då mycket handlat om både Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas respektive historia, kommer en bok om just Vänsterpartiets (eller som de hette förr, Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK) historia.

Det är författaren Magnus Utvik, med ett förflutet inom den svenska vänstern, bland annat som medlem i Kommunistisk Ungdom, som granskar en specifik del av V/VPK:s historia som han menar att partiet inte gjort upp med, nämligen troheten till Moskva och sveket mot folket i allmänhet och dissidenterna i synnerhet i Sovjet och Östeuropa.

Det ska sägas att boken, ”Partiet på kant med (V)erkligheten” (Carlsson Bokförlag) med den sorgset syrliga undertiteln ”En historia om solidaritet” kanske i första hand är en angelägenhet för den svenska vänstern. Inte så att den inte tar fram intressanta och relevanta fakta som inte granskats tillräckligt, eller inte ställer frågor som är obekväma för dagens vänsterpartister, men dess ärende är avgränsat. Det handlar mest om att försöka belysa hur VPK konsekvent valde att hålla sig väl med Sovjetiska kommunistpartiet och dess lydpartier i Östeuropa, på bekostnad av rörelser som Charta 77 i Tjeckoslovakien, Solidaritet i Polen, eller enskilda framstående dissidenter som Andrej Sacharov.

Utvik vill peka på att partiet, tvärtemot vad det vill göra gällande, har mycket kvar vad gäller att göra upp med sin historia. Han vill primärt utmana den självbild som existerar inom partiet att man vände sig bort från Sovjet och mot en modern, demokratisk vänstersocialism redan kring kongressen 1964 (1967 bytte man namn från det tidigare Sveriges kommunistiska parti, SKP). I själva verket, visar Utvik, avvek VPK aldrig från den leninistiska tanken om ”partiets ledande roll”, och såg sammanhållningen inom den internationella kommuniströrelsen – ledd av Sovjet – som överordnad, bokstavligen ända fram till Berlinmuren rasade.

Boken förser med en kompakt nutidshistorisk skiss, men den är ju inte avsedd som någon komplett historik över VPK eller uppgörelse med kommunismen eller socialismen. Utviks egen politiska hållning förblir lite sorgfälligt ambivalent boken igenom. Det är uppenbart att han tar avstånd från den dogmatiska kommunismen och det totalitära förtryck som skett i dess namn, men om man som läsare går in med en inställning att marxism, socialism och kommunism som tankesystem är i grunden fel, så framstår boken i vissa delar som rätt försiktig. På många sätt tycks Utvik alltjämt ha hjärtat till vänster.

Mycket av behållningen med boken för en utomstående ligger i intervjuer och citat från dissidenter och deras efterlevande, samt insikter i vissa speciella fenomen, som den sovjetiska "politiska psykiatrin". Det sistnämnda var faktiskt inte bara en fasad för förtryck, utan ett materialistiskt färgat tankesystem som gick ut på att den som inte förstår det socialistiska samhällets förträfflighet faktiskt bokstavligen är sjuk i huvudet. Detta ger en kuslig återklang i dagens svenska debatt där framför allt vänstern, som till exempel före detta Ung Vänster-politikern Malcom Kyeyune konstaterat, tenderar att patologisera sina politiska fiender i stället för att erkänna dem som just fiender.

Även avsnitten mot slutet är intressanta, där Utvik bland annat intervjuar Ung Vänsters ordförande Henrik Malmberg, som utan problem relativiserar Lenins enorma blodsskuld och tydligt visar att han tänker klassiskt socialistiskt. Malmberg gör också en rimlig poäng: de ungdomar som idag engagerar sig i Ung Vänster bryr sig mer om huruvida de tror att partiets politik idag är bra, än om det gjort upp med sitt kommunistiska arv. Exakt detsamma kan förstås sägas om vilket parti som helst, inklusive Sverigedemokraterna, men det hindrar givetvis inte Malmberg eller Jonas Sjöstedt eller någon annan att använda SD:s historia som ett av sina primära slagträn i debatten.

En genomgående tes som Utvik har är att partiet tycks tro att det skulle förlora i trovärdighet på att göra upp med sitt förflutna, mer specifikt sveket mot Östeuropas lidande folk, men att det i själva verket skulle vinna i trovärdighet om det gjorde det. Intervjun med Malmberg (för att inte tala om Sverigedemokraternas framgångar!) belyser att den sortens trovärdighet kanske tyvärr är en angelägenhet för få.

För de många är det å andra sidan rätt tydligt var Vänsterpartiet av idag står, oavsett om det nu tar avstånd från kalla krigets totalitära stater. V har fortfarande inga problem med att demonstrera under fanor med Lenin på. Vurmandet för Kuba och Venezuela talar sitt tydliga språk, liksom Jonas Sjöstedts oförmåga nyligen att fördöma ungvänsterns uppmaningar till sabotage mot andra partiers valrörelse. Även om V emellanåt kan dela plattform med irrelevanta stalinistiska fossiler som Kommunistiska partiet, så är det snarare rågången mot våldsamma ”antifascister” och den så kallade utomparlamentariska vänstern som borde intressera idag.

Men grundfrågan finns ju egentligen rakt upp och ner inskriven i Vänsterpartiets partiprogram: ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.” Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti, och för dem av oss som ser det i sig som ett problem så är Utviks bok – trots att den är välskriven, intressant och tycks springa ur ett genuint själsligt behov av uppgörelse – av en aning begränsat värde.

Vildhundarna vill ta elefantungen men mamman ingriper – otrolig urkraft

Val 2018 – Flyktingpolitik