Socialdemokraterna har haft kongress, om det undgått någon flitig nyhetsläsare. Det raljeras en del över den stora uppmärksamhet detta röner i kontrast till alla andra partiers kongresser, men S är, vad man än tycker, fortfarande Partiet. Ryktet om dess död (eller åtminstone reduktion till ett parti bland andra) när Fredrik Reinfeldts stjärna stod som högst visade sig vara – som uttrycket lyder – överdrivet.
Även om opinionen fluktuerar något så har det sedan en tid tillbaka stått klart att de ligger i en mycket god position för att leda nästa regering. Tidösidan ligger inte bara kraftigt efter, de har ett svagt KD och ett L som närmast står inför sönderfall. Kanske kan ett ledarbyte frälsa L igen, men inte ens det ser ut att räcka för ett Tidö 2. Dessutom är frågan om man ens får ihop det – L och SD har dragit sina linjer i sanden.
Magdalena Andersson och hennes trupper har en kniptångsmanöver i sinnet, där man å ena sidan ska tillbaka till klassisk S-politik och gå vänsterut i vissa ekonomiska frågor, å andra sidan spela jämnt i de viktiga invandrings- och kriminalfrågorna. Lag och ordning, integration med socialdemokratiska kännetecken och en kyckling i varje gryta, ungefär.
