Vi rusar gärna fram genom livet. Vad rusar vi ifrån? Vad lämnar vi bakom oss? En dag vaknar vi kanske plötsligt till, och inser att åren närmar sig sitt slut. Så tråkigt, tänker vi.

Att ha tråkigt är inte alltid så tråkigt som det låter. Men det gäller att ha ett inre liv, som kan kompensera för det yttre. Låter det kanske lite tråkigt med ett kåseri om att ha tråkigt? Observera, jag kommer inte att leverera några klämkäcka råd eller någon kvasipsykologisk självhjälp, vilket Gud förbjude.

Att vara pensionär har sina ljusa sidor. Jag har inte slängt väckarklockan (som min svärfar gjorde när han pensionerades), men jag behöver ytterst sällan ställa den på väckning. För det mesta dräller jag och min fru omkring i hus och trädgård, pysslar och donar lite. Går och lägger oss en stund, när andan faller på.