Vita ljus på svart duk: Berättelser från stjärnhimlen del 2
En karta över Stora björn (Ursa major) från stjärnatlasen Uranographia av den polska astronomen Johannes Hevelius. (WikiMedia Commons)


På sensommaren lyser stjärnorna Vega och Altair (som även utgör två hörn på Sommartriangeln) upp den norra stjärnhimlen. Dessa stjärnor inspirerade till den ödesdigra kinesiska sagan om Koherden och Väverskan.

För länge sedan arbetade en fattig och ärlig, föräldralös pojke och en gammal buffel varje dag på fältet. Byborna kallade pojken för Koherden.

Samtidigt i himlen, tröttnade den yngsta av de himmelska jungfrurna på sitt privilegierade liv. Hon steg ner till jorden för att träffa Koherden, som hon blivit förälskad i när hon tittat på honom från ovan.

Koherden och jungfrun gifte sig och fick två barn. Medan Koherden brukade fälten vävde jungfrun hemma – hennes skicklighet i att väva gav henne smeknamnet Väverskan.

Familjen levde i anspråkslöshet men i lycka, tills den himmelska kejsarinnan upptäckte att en av hennes döttrar hade försvunnit och spårade henne till den lilla byn på jorden. Kejsarinnan var så arg på henne att hon gav Väverskan två alternativ: återvänd till himlen eller bevittna förintelsen av maken, barnen och den lilla byn. Det var inte så mycket till val och Väverskan lämnade familjen och byn.

Den gamla buffeln såg den sörjande Koherden och öppnade munnen för att tala: ”Om du dödar mig och tar på dig skinnet kan du flyga upp till himlen och få tag i henne.” Med stor tvekan dödade Koherden buffeln och tog med sig barnen för att hitta Väverskan.

Utom sig av vrede tog Kejsarinnan sin gyllene hårnål och drog upp en bred flod på himlen för att separera de två älskande – Koherden som Altair och Väverskan som Vega – så att de aldrig skulle kunna mötas igen.

Skira moln hon skickligt väver;

hennes sorg över separationen stjärnfallen förmedlar;

och i hemlighet, tvärs över Vintergatan den vida floden, återförenas de.

Mitt i gyllene vind och silvrig frost, är deras årliga möte,

mer kärleksfullt än många världsliga nätter av tillit;

med känslor mjuka som vatten och efter en förening flytande som en dröm,

kan de knappast vända om och påbörja resan hemåt.

Trots allt, när kärlek är genuin och oupphörlig,

är det verkligen obetydligt om ett par alltid är inom synhåll för varandra

– Qin Guan (1049-1100), poet under Norra Songdynastin

(fritt översatt till svenska, följer ej det ursprungliga versmåttet, övers. anm.)

Den flod som avses i berättelsen är Vintergatan (Silverfloden på kinesiska). På sensommaren separerar den breda, slingrande Vintergatan stjärnbilderna Lyran (som innehåller Vega) och Aquila (som innehåller Altair), och tjänar som en påminnelse om Koherden och Väverskans förbjudna kärlek.

Men en gång om året, tror man att alla skator i världen flyger upp i himlen och skapar en ”skatbro” tvärs över Vintergatan, så att Koherden och Väverskan kan vara tillsammans under en dag – den sjunde dagen i den sjunde månaden.

Qixi-festivalen, eller Skatfestivalen, inträffar på den sjunde dagen i den sjunde månaden i den kinesiska kalendern. Den här dagen visar unga flickor upp sina talanger inom hemmets konstformer och önskar sig en bra make. Ibland kallas den här dagen också för den kinesiska Alla hjärtans dag.

Översatt från engelska:

http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/25830/99999999/1/1/