Den politiska debatten har under lång tid präglats av en kamp om moralisk trovärdighet. I nuläget är det lätt att fastna i frågan om vilket parti av Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som är värst.
Båda bär på ett historiskt bagage. SD har sina rötter i nationalistiska och högerextrema miljöer. V har sina rötter i kommunismen och var under lång tid nära förbundet med en ideologi som i Sovjetunionen utvecklades till stalinism och förtryck. I dag hävdar båda partierna att de har gjort upp med sin historia. SD pekar på sin egen historiska genomlysning och på att partiet förändrats. V hävdar sedan länge att de tagit avstånd från kommunistiska diktaturer. Ändå uppfattas det ofta inte så utifrån. För många väljare tycks SD fortfarande vara fångat i sitt förflutna. Varje ny kontrovers blir ett bevis för att historien lever vidare. När det gäller V behandlas problemen oftare som avvikelser, enskilda fall eller personer som bör uteslutas.
Politik handlar om makt. SD utgör ett direkt hot mot Socialdemokraternas möjligheter att återfå regeringsmakten. Det gör inte V; de kräver visserligen ministerposter och högre skatter, men ytterst är V en tänkbar partner i kampen om makten. Det innebär att V är intressant att granska för Tidöpartierna. Partier är mindre benägna att kritisera partier de behöver samarbeta med. Det blir ett problem om väljarna uppfattar att maktlogiken påverkar de moraliska omdömena. Om rasism och antisemitism är oacceptabelt ska den vara det oavsett om den kommer från högerextrema miljöer eller från delar av vänstern. Om historiska arv ska granskas måste samma princip gälla för alla.










