Kan en näktergal stå oss närmare än en annan människa? Vad är villkoren för harmoni? Hur förhåller sig det yttre till det inre? Kulturchefen besöker ett kloster där munkarna flytt och berättar om en vän som slutade sjunga.
Det är fyra år sedan, nästan på dagen. Jag är här igen. Lika främmande nu som då. Överraskningsmomentet är borta – ingenting är nytt. Jag hade drömmar på den tiden. Är det därför jag är här igen?
Brant är vägen som leder upp till stigarna i bergen. De steniga stigarna som inte leder någonstans, annat än till andra stigar. Pinnen, som jag använde som promenadkäpp, och skrämma vildsvin och hundar med, låg kvar där jag lämnat den. Något bleknad, torr, vid vägkanten där stigen över bergskammen tar vid. Jag slog den mot en sten som fallit ned på vägen för att se om den fortfarande var användbar. Ekot försvann mellan bergskammarna, och pinnen var hel. Det är belöningen som gör varje ansträngning värd sitt pris. Den eländiga terrängen, i vilken den av sten överrösta vägen leder uppför berget, utsikten som hägrar och kanske den sällsynta växten, vars blommor endast blommar på höjderna. Det är belöningen som ger ansträngningen sin mening. Lutningen är brant, risken för att förlora balansen stor. Tiden försvinner i koncentrationen. Äntligen uppe. Klostret är övergivet. Den siste munken är borta. Munkarna som en gång drog sig undan, inte för att söka, utan för att finna den plats där de hörde hemma. Varje steg söker sin väg, andningen är ett med ansträngningen, som är ett med landskapet. Det yttre och det inre i affinitet. Vilans villkor, en harmoni som tystar varje onödigt ord.
