Viktigt stödja individerna i förorten
Samira Radwan och hennes kompis Nadja Olsson var i Visby med Unga Kris. (Foto: Susanne Willgren, Epoch Times)


För att förstå kravallerna i Husby och undvika att samma situation uppstår igen, måste man möta ungdomarnas där de är, menar organisationen Unga Kris, som på fredagen var i Almedalen och berättade om våld i förorter ur ungdomars perspektiv.

I svenska förorter finns ett hat mot myndigheter som kommer och ”rustar upp fasaderna”, när det i själva verket är individerna som behöver rustas upp, säger Mejsam Abdulla, 25, lokalföreningsordförande för Unga Kris i Uppsala. Politikerna som ska motverka kriminalitet smäller upp köpcentrum i förorterna, och skickar dit fler poliser. Insatserna späder på den ilska som redan finns mot myndigheter och politiker.

– Folk tänker att ”här lever jag i misär, och så kommer folk utifrån och tjänar pengar på mig”, sade han.

Människorna som Mejsam Abdulla pratar om tycker att samhället är ojämlikt och dåligt. Det är politikernas uppgift att med hjälp av skattemedel se till att det fungerar, men myndigheter och politiker lyckas inte med att ge de här människorna vad de behöver.

Brottsligheten i svenska förorter ökar, och allt yngre personer hamnar i kriminalitet. I politiken kallas det för ”utanförskap”, men Mejsam Abdulla tycker att ordet utanförskap är en alldeles för bred definition. Han vill hellre förklara bilbränder, kriminalitet och missbruk med konkreta termer som mobbning, dålig uppväxt, fattigdom och arbetslöshet.

Unga Kris är en förening som hjälper ungdomar på glid. Många medlemmar har en bakgrund i kriminalitet och droger. Det är en 100 procent drogfri organisation som skapar förutsättningrar för ungdomarna att själva bygga upp och driva ungdomsverksamhet med stöd av vuxna.

25-åriga Anders Eriksson från Stockholm har varit drogfri och hållit sig borta från kriminalitet i två år nu. Hans liv tog en vändning när han var 22 och häktades. Först då förstod han att han gjorde något fel.

Han har aldrig tänkt på sig själv som kriminell, säger han. När han växte upp var han ganska blyg och tillbakadragen och han ville inte göra fel. Han visste att de kriminella handlingar han utförde var fel, men han hade inget konsekvenstänkande, säger han. Ingen hade satt några tydliga gränser för honom.

Under uppväxten levde Anders i en verklighet med våldsamheter i familjen. Han säger att sådana händelser kanske inte direkt ledde till att han själv tog till våld, men att det ”hjälpte till”.

Han fick ett rykte om sig att vara galen och våldsam.

I högstadiet hamnade han i en stor, rörig klass. Han var en av dem som placerades i en mindre grupp för att komma till rätta med problemen.

– Vi fick inte ha samma lektioner som de andra. Det som jag tyckte var roligt, de praktiska ämnena, det fick jag inte vara med på.

Drogerna hade effekten att döva svårhanterliga känslor.

Socialen gjorde en del insatser, men han ville inte ta emot hjälp.

Han säger att han i den situationen som han var i hade behövt fler unga förebilder, och tidigare insatser från det sociala. Han tror att man som ung på glid behöver ”hårda men kärleksfulla gränser”. Vändpunkten för honom blev när han häktades. Hans agerande hade plötsligt fått tydliga konsekvenser.


Anders Eriksson och Mejsam Abdulla stod på scenen i Almedalen. (Foto: Susanne Willgren, Epoch Times)

Anders Eriksson och Mejsam Abdulla stod på scenen i Almedalen. (Foto: Susanne Willgren, Epoch Times)

Idag är Anders Eriksson lokalföreningsordförande för Unga Kris i Stockholm, och en förebild för många unga. Han använder sina erfarenheter för att hjälpa andra som hamnat i liknande situationer.

En av dem som Anders inspirerar är 26-åriga Samira Radwan, från Stockholm. Hon utbildar sig och jobbar idag ideellt för Unga Kris. Hon känner igen sig i det han beskriver om att känna sig annorlunda.

– Den känslan finns var som helst i mig, säger hon, inte i några speciella situationer.

Utåt sett ser det ut som om det är flest killar som är kriminella, de ges mer utrymme att utåtagera. Tjejer har en annan problematik, säger hon. De befinner sig ofta lite i bakgrunden. Hon har till exempel hört om tjejer som varit med och burit vapen till rånet, som sedan utförs av män.

Själv har hon notoriskt hamnat i dysfunktionella relationer med killar som är kriminella och missbrukare.

– Som tjej i en relation har jag alltid varit lite i bakgrunden. I mitt fall har det handlat om att gömma sig bakom någon som är värre, och i och med det rättfärdiga mina beteenden.

Mejsam Abdulla har själv aldrig testat droger, säger han. Han är rädd att han skulle fastna i det om han provade. Men tidigare i livet hade han som mål att bli större än de största kriminella, ha mer pengar än de rikaste och skaffa sig respekt och makt på sitt område.

– Det är sådana som folk ser upp till. Det finns en del nyckelpersoner, som gjort något i sitt liv som de får respekt för, och sedan fått makten.

Ibland handlar det om att ha utfört det grövsta brottet. De här nyckelpersonerna skaffar sig ”springpojkar” som gör ärenden åt dem som är äldre i gården. Det är så man ”bygger upp sig i trappan”, berättar Mejsam Abdulla.

Han tror att de unga behöver kärleksfulla människor som visar dem respekt, och som hjälper dem att känna sig som en del av samhället för att de ska komma på rätt köl. Många kommer från krigsdrabbade miljöer med våld och fattigdom, och de behöver stöd och vägledning för att kunna uppskatta livet i Sverige, där det finns mat och möjligheter.

Förra året hörde fotbollsspelaren Stefan Bärlin av sig och ville göra något för förorten. Det ledde till att uppmot 100 ungdomar i Gottsunda där Mejsam Abdulla jobbar väljer att spela fotboll på kvällarna istället för att röka cannabis eller begå brott.

Stefan Bärlin och Mejsam Abdullahar utökat projektet och förser ungdomarna med till exempel mat och jobb. Bland andra Ikea har lovat ut tio jobb nästa år till ungdomarna kopplade till projektet.

– Det hjälper att hjälpa en person. Om en person får jobb så motiverar det 100 andra, säger Mejsam.