Ju högre upp i en hierarki desto mer värdefull blir den som vågar hålla upp spegeln och utmana det som blivit en sanning. Men i dagens olika maktsfärer kan det vara svårt att finna den som har både mod, mandat och möjlighet att göra det, vilket kan få stora konsekvenser. I forna tiders kungahus hade hovnarren den rollen. Vem har den i dag?
Det finns en inneboende utmaning och en regel som sällan blir överträdd: ju mäktigare en person är desto färre vågar säga emot. Till sist riskerar personen att vara omgiven av en grupp ja-sägare, vilket är början på en ond spiral för hela organisationen. Verkligheten filtreras bort när medarbetare börjar säga det som vd:n vill höra i stället för behöver höra. Bristfälliga beslut ifrågasätts inte, negativa nyheter stannar längre ner i organisationen, medarbetare med integritet lämnar och vd:n blir alltmer isolerad från verkligheten. Det förrädiska är att det på ytan kan se bra ut. På möten råder enighet och alla synes lojala. Men det är en illusion. Kvalitet, kundrelationer och lönsamhet eroderar som kalkstensstatyerna på våra gamla katedraler.
Därför skulle jag vilja slå ett slag för den roll som hovnarren hade i våra medeltida kungahus. Jag har själv ganska många gånger tagit den rollen, både som kommunikationschef i det globala näringslivet, i styrelser och som rådgivare. Kanske gör jag det med viss lätthet då jag inte tar mig själv på särskilt stort allvar, men det jag gör på desto större. Många gånger har det uppskattats: att ställa den där frågan som ingen annan ställer men många har på tungan, att ha ett öra mot marken och peka på vilka konsekvenser beslut kan få. Men det har också inneburit ett personligt pris att ta vissa strider där jag påtalat att konsekvenserna kan bli kostsamma. Ett fall var när en amerikansk kollega tog fram ett förslag som riskerade att medföra både minskad effektivitet och engagemang hos tusentals anställda. Efteråt förstod jag att det var hennes måluppfyllnad och följaktligen bonus som hon fokuserade på. Inte på konsekvenserna längre ner i organisationen som skulle vara mätbara först när hon gått vidare i karriären. På papperet var det ett till synes symboliskt koncernövergripande initiativ. Men utan insikt om hur det verkligt värdeskapande fungerade var det idiotiskt, eftersom ett till synes litet beslut högt upp kan bli en stor belastning längre ned. Något som de flesta som läser detta nog har erfarit. Jag har också upplevt att vara ny i en organisation och försökt säga saker, men ännu inte förtjänat mandatet – förtroendet.
