Varför berättade ingen om Xinjiang för länge sedan?
Uigurer och deras anhängare demonstrerar i Paris i juli 2009 för att stödja de muslimska uigurerna från den kinesiska provinsen Xinjiang. (Pierre Verdy/AFP/Getty Images)


I många år har tillståndet hos de etniska minoriteterna i Xinjiang (tidigare Östturkestan), varav uigurerna är den största gruppen, nästan helt skymts av situationen i Tibet. Men den senare tidens våld och det kinesiska styrets tal om terroristhot har fått mediernas uppmärksamhet och väckt allmänhetens medvetenhet.

Om vi hade frågat folk om Xinjiang för några år sedan hade de flesta haft väldigt vaga begrepp om det, såvida de inte hade varit särskilt intresserade förstås. Till och med nu, i mina egna samtal med olika människor har många antytt att de intill mycket nyligen inte hade en aning om Xinjiang eller att dess etniska grupper alls existerade. Många tror nog fortfarande att det handlar om en enda grupp.

Jag antar att det här är utbrett. Trots den senaste tidens uppmärksamhet i media förtjänar det att upprepas. Efter självständighetskamp och två kortlivade försök att etablera små republiker inom regionen under första halvan av förra århundradet hamnade Östturkestan under kontroll av det Kinesiska kommunistpartiet när Folkets befrielsearmé gick in 1949 och det kallas sedermera Xinjiang. Många menar att det var en invasion som var varken fredlig eller utan blodspillan.

Exploateringen av regionens resurser, vilka omfattar bland annat betydande mängder olja och naturgas, började snart efter införlivandet av området. 1955 blev Xinjiang en så kallad autonom, eller självständig, region. Liksom med alla sådana regioner i Kina – inkluderat Inre Mongoliet som etablerades efter ett landövertag i mitten på 1800-talet – har de trots villkoren om självständighet som skrivits in i lagen, fått mindre än vad de lagligen ska ha, vilket medfört allvarliga konsekvenser.

Det är nu mer vida känt att folket i Xinjiang har genomlidit många svårigheter, parallellt med tibetanerna, som ett direkt resultat av föraktet i det kinesiska styrets politik och de negativa åsikterna som de vidmakthåller, vilket endast tjänar till att förvärra spänningarna.

Om du skulle åka till östra Kina skulle du hitta gästarbetare från Xinjiang som försöker överleva under svåra förhållanden, medan de får rykte om sig att vara opålitliga småtjuvar och blir hjärtlöst diskriminerade av många av Han-kineserna som inte visar något intresse för att se fördomarna och orsakerna bakom Xinjiang-folkens speciella situation.

Tibet har haft flera fördelar framför Xinjiang. Sett till religionen, har den tibetanska buddismen många attraktiva, färgglada och exotiska inslag som attraherar en internationell publik, till exempel historien om sökandet efter Dalai lama och trosföreställningarna kring honom. Detta skapar en fängslande berättelse, även om man inte delar den buddistiska tron. Uigurerna däremot har oturen att vara muslimer med allt vad det för med sig historiskt och från nutiden. Även om ledargestalten Rebiya Kadeer har uttalat ett intresse att bli något i stil med Dalai Lama kommer hon att få kämpa i motvind med att föra fram frågorna om Xinjiang till samma nivå av internationellt erkännande som de i Tibet, på grund av betydelsefulla kulturella och religiösa olikheter mellan de två autonoma regionerna

Med tanke på Kinas historia ska vi inte lura oss själva om vad som kan åstadkommas i Kina med politiska kampanjer och försök att internationellt öka medvetenheten i olika frågor. De kinesiska myndigheterna har sedan 1949 visat  att de gör vad de vill oavsett vad den bredare internationella omgivningen tycker. Visst kan sättet KKP behandlar sina politiska måltavlor på liknas vid hur en fånge i tvångströja behandlas: om de inte vill ha den på sig och kämpar emot, dras remmarna bara åt hårdare. Om Rebiya Kadeer verkligen följer samma väg som Dalai lama får vi kanske uppleva internationella pr-resor och  några årtiondens uppmärksamhet i media, med väldigt små eller inga framsteg inom Kinas gränser. Om det inte sker rejäla förändringar i Peking förstås.

Robert Burns är skribent bosatt i Australien, med intresse för internationella frågor.