I en tid när politiken delar in oss i allt fler grupper har valrörelsen ändå hittat en målgrupp som rymmer nästan alla: ”vanliga människor”. Det är ett genialt men motsägelsefullt begrepp – tillräckligt varmt för att väcka igenkänning och tillräckligt suddigt för att politikerna ska slippa säga vilka de egentligen menar.

Det finns en person som ständigt dyker upp i svensk politik. Hon intervjuas aldrig. Hon kandiderar inte till någonting. Ingen verkar ens veta vad hon heter. Ändå är hon en av landets politiskt mest betydelsefulla personer – den vanliga människan. Det berättas om henne från alla politiska håll i valrörelsen. Politiker vill sänka skatten för vanliga människor. Förbättra ekonomin för vanliga människor. Göra det lättare för vanliga människor att få vardagen att gå ihop. Ibland ska vanliga familjer få det bättre och ibland ska vanligt folk få mer pengar kvar i plånboken. Det låter sympatiskt. Det är lätt att hålla med. Samtidigt så blir det lite knepigt att förstå vilka dessa vanliga människor är. Är det människor som arbetar? I så fall är pensionärer ovanliga. Är det löntagare? Då är företagare ovanliga. Är det människor med genomsnittlig inkomst? Då hamnar både den lågavlönade och den välbetalde utanför. Kanske handlar det om familjen: mamma, pappa, två barn, villa, Volvo och fredagstacos. Fast redan där blir det besvärligt. Ensamstående, barnlösa, sambor, bonusfamiljer och människor som föredrar lasagne på fredagar får söka medlemskap i någon annan samhällsgrupp.

Mantrat ”vanliga människor” basuneras ut i tid och otid samtidigt som politiken blivit närmast besatt av att förklara hur olika vi är. Vi delas in efter kön, ålder, inkomst, utbildning, bostadsområde, födelseland, sexuell läggning och socioekonomisk bakgrund. Vi ska synliggöra grupper, identifiera normer, uppmärksamma minoriteter och förstå strukturer. Det finns snart en statistisk kategori för varenda människa i landet. Men när valrörelsens retoriklokomotiv rullar igång händer det något. Då tonas plötsligt grupptillhörigheterna ned. Kvar står den vanliga människan, villrådig bland valsedlarna och behöver bli sedd.