Vancouver vill inte ha olympiska svältlönsprylar
Kvinnor visar utnyttjade ansiktslösa arbetare vid Aten-OS 2004. Playfairs aktion med sömmerskorna gjordes för att uppmärksamma utnyttjandet av arbetare i sportklädesindustrin i en tid när sportföretagens försäljningar rusar i höjden. (Foto: AFP/Getty Images)


En kampanj som kräver att den Internationella olympiska kommittén (IOC) och dess nationella organisationer tar större ansvar för arbetsvanorna i globala sportvaruindustrier verker ge resultat, åtminstone i Vancouver.

Playfair, en koalition av NGO:s och fackföreningar, har i åratal försökt få IOC att vidta åtgärder för att stoppa den utbredda exploateringen av arbetare i sportklädesindustrin.

Organisationskommittén för Vancouvers vinterolympiad, VANOC, meddelade nyligen att de håller på att bilda yrkesetiska regler till licensering i ett försök att förhindra att varor som tillverkats på arbetsplatser med svältlöner säljs under 2010-års olympiska spel.

Licenstagare är företag som har tillstånd att använda de olympiska spelens logotyp på sina produkter, och VANOC:s initiativ lovprisas som ett bra första steg av grupper som försvarar arbetarnas rättigheter.

Maquila Solidarity Network (MSN) i Toronto, som är medlem i Playfair-koalitionen, har ”länge” bett VANOC:s tjänstemän att anta en sådan riktlinje, säger Bob Jeffcott från MSN.

Men VANOC behöver gå längre, säger Jeffcott. Det på grund av att riktlinjen inte täcker företag som levererar märkeskläder till licensinnehavare, såsom hattar, väskor, souvenirer osv., vilket lämnar en lucka som kan resultera i att varor tillverkas med svältlöner på arbetsplatser för 2010-års olympiska spel.

– Man måste kräva att leverantörerna avslöjar för VANOC och allmänheten de fabriker där dessa särskilda varor tillverkas – som tillåter någon extern granskning, säger Jeffcott.

VANOC:s riktlinjer innefattar tjänster från ett självständigt revisionsföretag som inspekterar industrierna med kontrakt att tillverka de olympiska spelens produkter, fabriker som i huvudsak finns i Kina.

Men i en rapport som Playfair utfärdade i juni upptäcktes att fabriksarbetarna instrueras att ljuga till kontrollanterna om löner och arbetsförhållanden i fabrikerna. Ägarna förfalskar också dokumentation för att det skall se ut som om de anställda inte tvingas arbeta orimligt långa timmar och att man betalar rätta löner.

Rapporten avslöjade kränkningar av mänskliga rättigheter i flera kinesiska fabriker som är licensierade att leverera varor till Peking-OS 2008.

– Dessa är frågor möter alla som försöker genomföra en etisk inköpspolicy, säger Jeffcott.

Jeffcott säger att rapporten som fann att några fabriker anställer barn så unga som tolv år och tvingar arbetarna att arbeta tolv-timmarsdagar sju dagar i veckan under osäkra förhållanden, visar att produkterna som tillverkas för Peking-OS ”inte ens är i närheten av att möta internationell standard.”

Ett företag som hade kontrakt på att tillverka kontorsmaterial till Peking-OS hyrde in barn i tolvårsåldern för att under skollov utföra samma arbete som vuxna med arbetstider mellan 7:30 och 22:30. Några av de överträdelser som avslöjades var beordrad övertid, hårda böter och bestraffning av arbetare, vilka fick mindre än hälften av lagliga minimilöner.

Men överträdelser av arbetstimmarna händer ”inte bara för att arbetsgivaren är en dålig människa,” säger Jeffcott. Stora händelser, som de olympiska spelen och julen innebär att köparna pressar tillverkarna att hålla oskäliga leveranstider. Ägarna pressar i sin tur arbetarna vilket tar sig uttryck i övergrepp.

Vad gäller IOC har de vägrat kräva att företag som har de olympiska spelens licenskontrakt ska ansluta sig till minimireglerna för arbete, trots Playfairs lobbying sedan 2004-års spelen i Aten.

Jeffcott säger att huvudparten
av fokus i Playfairs kampanj är att få IOC att vidta åtgärder för att ta itu med frågan istället än att ”smita från ansvaret” genom att säga att ansvaret ligger hos den nationella organisationskommittén.

– Vi tycker att IOC å hela olympiska rörelsens vägnar kunde tillämpa principer som sedan kunde bli inkodade till vad de nationella olympiska kommittérna gör. IOC måste själva ta itu med frågan.

Enligt Playfair är sportkläder en stor affärsverksamhet och leds av sådana företagsgiganter som Adidas, Nike och Reebok. Ett år efter de senaste olympiska spelen uppskattades den globala kläd- och skomarknaden för friidrottare vara värd cirka 74 miljarder dollar.

Maurice Cardinal i Vancouver, författare av Leverage Olympic Momentum, säger att organisationskommittén för 2000-års olympiska spel i Sydney Australien lovade att vara lika vaksam med att hindra de olympiska spelens produkter att tillverkas på arbetsplatser med svältlöner som VANOC är idag.

Men producenter och leverantörer av varor för olympiska spel har lyckats undgå att spåras genom att använda system av entreprenörer och underentreprenörer och genom att gömma sina olagliga verksamheter bakom skalbolag, där några finns i Hongkong.

– Spåren grumlades. Man kunde inte ens känna igen företag av vilka några bara var ett nummer och man hade ingen aning om vilka de hade förbindelser med eller var involverade med, säger Cardinal.

Cardinal, som har skapat
en informationsblog för ge lokala rörelser bättre möjlighet att snabba upp sitt arbete med 2010-års OS, säger att VANOC:s yrkesetiska regler som de nu är ”inte betyder mycket” på grund av att det är så svårt att övervaka vad som verkligen sker i Kinas fabriker.

MSN vill att VANOC följer universiteten och skolnämnderna i Kanada och USA som redan har etiska köpregler för inköp av skoluniformer. Dessa inbegriper ”mekanismer” som tillåter arbetarna att klaga – anonymt – och att dessa klagomål undersöks. Fabrikens läge måste också avslöjas.

– Om man går till Hudson Bays affär och tittar på varor med OS-märke på, ser man att nästan alla är tillverkade i Kina. VANOC licensierade dem att ha logotypen på dessa produkter så att VANOC:s policy kunde kräva att de avslöjar fabrikens läge, säger Jeffcott.

Översatt från originalartikel på engelska.