EU har beslutat att fasa ut den återstående importen av rysk gas. Beslutet motiveras med säkerhet, men vad kommer det att betyda för industrins konkurrenskraft och elpriserna i södra Sverige? När unionen fattar beslut med möjliga följder för hushåll och företag måste medborgarna få veta vilka risker som har vägts in.
Frågan som i dag dominerar EU mer än någon annan är kriget i Ukraina. Den är både politiskt och ekonomiskt explosiv och kan komma att skapa spänningar inom unionen under oöverskådlig tid. Alla beslut har inte vållat större konflikter. Det gäller exempelvis de 21 sanktionspaketen. Annat var det med det finansiella stödet på drygt 1 000 miljarder kronor som kom på plats först efter långa förhandlingar, och detta genom att medlemsländerna kom överens om att låta EU – i strid med Lissabonfördraget – låna upp beloppet i eget namn. Men Ukraina behöver redan mer pengar, och den finansieringsmetod som nu föreslås handlar om att ta den ryska valutareserven i anspråk. En metod som om möjligt kommer att vålla än svårare interna stridigheter, då några länder säger blankt nej med argumentet att det handlar om stöld.
Hur mycket interna spänningar i EU-familjen som beslutet att förbjuda import av all rysk gas framkallade vet vi inte, ty om den frågan har det varit förvånansvärt tyst. Det är märkligt, för tillgången till billig rysk gas är och har varit viktig för EU – inte minst för den tyska industrin. Men den konkurrensfördel den gav försvann efter den ryska invasionen, då gaspriset ökade kraftigt. Efter det har tillväxten för hela EU varit försumbar, och helt uteblivit för Tyskland.
