För 60 år sedan kom det kinesiska kommunistpartiet (KKP) till makten efter ett blodigt inbördeskrig och grundade ”Folkrepubliken” Kina.

KKP vann inbördeskriget på grund av att de flesta kineser var missnöjda med Guomindang-regeringens legitimitet – en korrupt och odemokratisk regim – och KKP gav underbara löften.

Två av dessa var särskilt tilltalande: Den första lovade jordreform, riktat till bönderna som utgjorde mer än 80 procent av befolkningen. Det andra var löftet om demokrati, som riktades framför allt till den bättre utbildade urbana befolkningen.

Vad hände med dessa båda löften?

Jordreform och svält

Så fort som KKP tillskansat sig kontroll över fastlandet, introducerade man en jordreform över hela landet. Detta var en våldsam kampanj som dödade miljontals jordägare och förintade hela jordägarklassen. Men bönderna fick ändå sin jord, eller hur? Fel. KKP hade knappt hunnit avsluta jordreformen innan det började med dess jordbrukskollektiviseringskampanj i sovjetisk anda.

Bönderna tvingades ge upp sin nya jordlotter till förmån för jordbrukskollektiven och folkkommunerna, och således påbörjades det 30-åriga socialistexperimentet. Mellan 1959 och 1962 dog minst 36 miljoner bönder av en landsomfattande svält. Denna svält, som var den värsta i mänsklighetens historia, orsakades helt och hållet av Mao Zedongs galna ekonomiska äventyr som kallades det Stora språnget. Det är därför alldeles riktigt att hävda att löftet om ”jord till bönderna” var en fet lögn och KKP hade bedragit de kinesiska bönderna.

Hur är det då med löftet om demokrati?

Löftet om demokrati en lögn

När man studerar Kinas historia efter 1949 ser man att löftet om demokrati var ytterligare var en fet lögn. KKP bedrog det kinesiska folket som hade trott på och backat upp partiet i dess försök att nå makten. Intressant i sammanhanget är att när regeringen för Folkrepubliken Kina först grundades 1949 inkluderade det några kända nyckelfigurer som ej var KKP-medlemmar.

Tre av landets sex vice premiärministrar var inte KKP-medlemmar. De var antingen liberalt inställda eller kommunistsympatisörer. Men var och en av dem försvann i tystnad, fram tills 1956 när alla vice premiärministrar var KKP-medlemmar; inte ens kända nyckelfigurer tolererades längre.

En ytlig analys av Kinas styre visar att landet har vad vi kallar en modern stats superstruktur – det har en lagstiftande församling, ett verkställande utskott och till och med ett domstolsväsen, liknande det i USA.

Låt oss ta en närmare till på var och en av dessa.

Det verkliga makthavarna

Den lagstiftande församlingen kallas Folkkongressen, vilket västerländska journalister tjänstvilligt benämner ”Kinas parlament”. Medlemmarna i detta ”parlament” eller Folkkongressens delegater är emellertid inte valda av folket. I själva verket är de inte ens valda. Nästa gång du stöter på en kines som är på besök, fråga honom eller henne vem som är deras delegat i Folkkongressen.

Fråga dem om de kan nämna den personen. Jag kan försäkra dig att du kommer att se ett tomt ansiktsuttryck som om du frågade dem om de kan nämna sin banktjänsteman på månen eller mars. Alla delegater väljs noggrant ut av KKP å folkets vägnar, utan att man bryr sig om att höra med folket. Och de flesta personer är tillräckligt kloka att inte ta reda på vilka delegaterna är då det kan leda till trubbel.

Merparten av delegaterna är emellertid parti- och regeringstjänstemän. Resten är kändisar som filmstjärnor, OS-medaljörer, prominenta akademiker eller framgångsrika affärsmän, som visat sin lojalitet till partiet. Att vara delegat för Folkkongressen är i stort sett samma sak som att vara med på den kungliga hedersgästlistan i Nya Zeeland. Det är mest en formell roll.

Det kinesiska parlamentet sammanträder endast två veckor om året. Hur kan det vara möjligt att den lagstiftande församlingen med ett program av ett sådant stort och komplext land som Kina endast sammanträder under två veckor? Endast detta faktum säger en hel del om Folkkongressens sanna natur, det vill säga att det är en gummistämpel och en Potemkinkuliss bakom fasaden av demokratin.

Politbyrån

Det verkställande utskottet i den kinesiska regeringen kallas stastsrådet och dess högste överhuvud är premiärministern. Den nuvarande kinesiska premiärministern är bara nummer tre i hierarkin inom KKP, och viktiga politiska beslut som rör staten fattas alla av nio medlemmar i den Stående kommittén för KKP:s politiska byrå (politbyrån), landets verkliga maktcentrum. Statsrådets uppgift är att verkställa politbyråns beslut och direktiv.

Alla regeringsavdelningar mottar instruktioner från ett motsvarande kontor i KKP-politbyrån. Till exempel är Utrikesministeriet under direkt ledning av ”Ledande gruppen för utrikes affärer”inom KKP-politbyrån. Utrikesministeriet är egentligen bara själva fronten och verkställande utskott medan KKP-politbyrån, ”Ledande gruppen för utrikes affärer” sköter kinesisk utrikes politik och beslut som rör stora frågor inom utrikes politik.

Det kinesiska nationella försvarministeriet är endast en frontorganisation för KKP:s militära kommission som i verkligheten är den kinesiska motsvarigheten till Pentagon i Washington. DC, inte det kinesiska Nationella försvarsministeriet. Personen som är chef för KKP:s Ledande grupp för utrikesaffärer” och KKP:s militärkommission är förresten KKP:s generalsekreterare, Hu Jintao, som också är landets president.

På maktstyrets varje nivå återfinns partiets och regeringens dubbelspår, och regeringen är underordnad partiet. Nummer ett eller huvudledaren för varje kinesisk provins är till exempel inte provinsen guvernör utan förstesekreterare för KKP:s provinsiella kommitté, som antagits genom den Stående politiska byråns nio medlemmar i Peking.

Personer inom domstolen antas för sin partilojalitet

Kina verkar ha ett fullfjädrat juridiskt system med åklagare och domare, men alla är KKP-medlemmar, tillsatta under förutsättning att de är lojala till partiet.

I varje lokal KKP-kommitté finns det en sekreterare som är överchef för lag och ordning för dess lokala område, som sammankallar polischefen, chefsåklagare och chefdomare för konferenser för att ge order och få igenom KKP-kommitténs beslut om viktiga fall. I vanliga sporttermer skulle man kunna säga att alla som är involverade i det juridiska systemet är från samma lag och alla har samma lagledare. Ett oberoende juridiskt system är absolut icke-existerande och totalt omöjligt att ha under enpartidiktaturen.

Att kontrollera statsapparaten är förvisso viktigt men det är inte avgörande för KPP:s styre. Vad som är avgörande är kontrollen över armén och propagandamaskinen, eller på KKP:s språkbruk, vapnet och pennan. Ett instruerande citat från Mao Zedong lyder: ”Vapnet och pennan – vi förlitade oss på dessa två för att vinna makten över landet och vi förlitar oss på dem för att upprätthålla makten.”

Absolut kontroll genom armén

Källan till KKP:s makt ligger slutligen i dess absoluta kontroll över Kinas stora armé. I enlighet med Maos berömda citat att ”makten kommer ur gevärspipan” och KKP:s princip att ”partiet för befäl över vapnet”, gör KKP allt som står i dess makt för att försäkra att kinesiska Folket befrielsearmé (PLA) verkligen är en ”partiarmé”.

Det står inskrivet i den kinesiska konstitutionen att PLA under alla omständigheter måste vara under KKP:s direkta kommando. Som vi alla vet är Hu Jintao partichef och generalsekreterare. Han är också ordförande för KKP:s militärkommission och är automatiskt dess högsta befälhavare för alla kinesiska beväpnade styrkor. Som sådan kan han personligen tillsätta vilken general eller admiral för PLA som han behagar. Det har hela tiden hävdats att PLA:s syfte är att försvara landet och upprätthålla ordning i landet. Att prata om att nationalisera de beväpnade styrkorna är kätteri och straffbart med fängelsestraff.

Eftersom KKP kom till makten genom ett blodigt inbördeskrig, åtnjuter PLA en speciell och priviligierad ställning i partiets organisation. Det är KKP:s sanna maktbas, och som sådan en politisk skyddande fästning. Högt rankade arbeten inom det militära är reserverade för vuxna barn till KKP-ledare och topptjänstemän som antingen har dött eller lever. De är alltid redo att hoppa in för att ”upprätthålla lag och ordning”. Armén är det ultimata avskräckningsvapnet ifall man utmanar KKP:s maktmonopol, och är extremt effektivt.

Samtidigt som PLA är en avskräckande styrka finns den välbeväpnade Folkets armépolis (PAP) och den vanliga polisstyrkan där för att upprätta ordning.

Fortsätter i del 2

Översatt från engelska:

http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/23759/