Thomas Mann (1875–1955) upphöjde pressvecket till en stilprincip, har Alfred Döblin sagt. Det är inte enbart fyndigt, utan mycket träffande. Thomas Mann var framför allt estet, men en sådan beteckning kräver sin analys, då ordet kan betyda ett vid ett tillfälle och något annat vid ett annat, och detta som regel på ett lika bestämt som oövertänkt vis. Och alldeles riktigt är frågan om estetiken ett återkommande tema i Manns litterära produktion. Hur ska man, som konstnär, förhålla sig till verkligheten? Ska man underordna sig, eller ska man rent av inte ens befatta sig med den? Manns svar på den frågan förändras över tiden, men förblir liksom otillfredsställande, då han alltid ger sig in i det världsliga och politiska hur mycket han än försöker distansera sig från det.
I ”En opolitisk mans betraktelser” lägger han fram sitt tänkande på ett vitalt, för att inte säga maniskt, vis. Det handlar om andlig tradition kontra materiella framsteg, om patriotism kontra internationalism, om vikten av rotad kultur framför en rotlös civilisation. En svidande kritik av moderniteten, där esteten inom honom söker motivera moraliska anspråk, där den gränslöst fabulerande och ”frie” konstnären önskar vara en för medmänniskorna engagerad sanningssägare – en kamp inom honom laddar den långa essän och gör den intressant på flera vis. En tvetydighet, en ambivalens, förenas med ett (under första världskriget akut) behov av att hitta ”lösningar” på den samhälleliga och geopolitiska situationen. Det slutar i ett förödmjukande nederlag, för såväl honom som hans fosterland.
