Upproret i Tunisien är en inspiration för kineserna
Tunisiska demonstranter visar med händerna att de menar att armén ska riva ner skylten över det styrande partiets högkvarter, den 20 januari 2011 i Tunis. Den tunisiska jasminrevolutionens framgång har väckt världens uppmärksamhet, och även kinesernas. (Foto: Christopher Furlong/Getty Images)


Framgången för den tunisiska jasminrevolutionen, den första i sitt slag i ett arabiskt land, har väckt uppmärksamhet runt om i världen. Även kineserna bevakar utvecklingen noga. Internetanvändare och kinesiska kommentatorer menar att de dramatiska händelserna i Tunisien är en inspiration för det kinesiska folket.

Det tunisiska samhället har likheter med dagens Kina, såsom stora skillnader mellan rika och fattiga, stigande matpriser, hög arbetslöshet, korruption, en ingrodd politisk diktatur och allvarliga sociala oroligheter.

Likheterna har lett flera experter att fundera över möjligheten att något liknande kan ske i Kina.

Hu Ping, chefredaktör och politisk kommentator på tidskriften Beijing Spring, menar att Tunisiens tidigare styrande parti ”sökte utveckling i stabilitet och stabilitet i utveckling”, vilket är samma slogan som det kinesiska kommunistpartiet använder.

Precis som i Kina utvecklades Tunisiens ekonomi snabbt, men ändå kunde en sådan enskild incident som att en arbetslös gatuförsäljare satte eld på sig själv, utvecklas till en rörelse som stjälpte regimen. Det visar på det stora, uppdämda missnöje som fanns och att rörelsen är en stor uppmuntran för kineserna, enligt Hu, som anser att det är en stor risk för att själva kommunistpartiet är oroligt.

Hu tillade att liknande händelser, alltså självbränningar och självmord, inträffat många gånger i Kina redan, och att många av dem visar på folkets djupa missnöje med den nuvarande regimen.

Men eftersom Kina är så stort är det inte lätt för folk att sluta sig samman och skapa en storskalig rörelse. Det innebär att det är svårt att ändra hela samhället på något avgörande vis. Men den här sortens rörelser kan uppstå spontant på flera håll och regimens kollaps går att förutse.

Den politiske kommentatorn Chen Pokong håller med om att det finns likheter mellan Tunisien och Kina. Han skriver att trots att arabländerna har en annan religion och kultur indikerar det faktum att det tunisiska folket högljutt krävde frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, att ingen kultur eller religion kan blockera dessa universella värden. Det är ännu en inspirationskälla för kineserna, skriver han.

Internetanvändare uttryckte kraftfullt sin mening i frågan, under beskydd av sin anonymitet. Någon skrev: ”Utbrottet av folkligt missnöje i Tunisien inspirerar oss att kämpa för vår överlevnad eller annars dö i tystnad.”

”Det här är inget filmmanus: En gatuförsäljare stjälper en regim”, skrev en annan.

Människorättsadvokaten Liu Xiaoyuan skrev på sin blogg: ”Den tunisiske arbetslöse unge gatuförsäljarens självbränning blev sista droppen.”

En annan nätanvändare skrev: ”Det plötsliga maktskiftet i Tunisien kom som en chock och en överraskning, eftersom det är en av de få länderna i Afrika som har en god ekonomi. Men den här sortens fall där gatuförsäljare blir misshandlade av ordningspoliser kan man se i Kina varje dag. Det är mycket vanligt. Vad som är ännu värre är att människor blir ihjälslagna och får sina hus rivna mot sin vilja.”

”Olyckligtvis tror somliga länders ledare fortfarande att så länge de kan säkra ekonomisk tillväxt kommer de kunna hålla sig kvar vid makten i evighet. De borde verkligen lära sig av vad som hände Ben Ali.”

Det är oklart om sådana djärva uttalanden kan följas upp med handling av miljoner medborgare. Massincidenter inträffar ofta på landsbygden men de slås ofta brutalt ner av paramilitära styrkor.

Den politiske kommentatorn Wen Zhao skrev att när en incident bryter ut på en plats i Kina skär myndigheterna vanligen av de lokala kommunikationerna och transporterna och skickar militärpolis från andra områden för att slå ner den.

Det finns dock två saker som kan utgöra en fara för regimen, enligt Wen: Det ena är att massrörelser uppstår samtidigt i olika områden, vilket kan ske om nyheter sprids snabbt via QQ, MSN och Twitter.

Det andra är att en storskalig massrörelse inträffar i ett politiskt centrum som Peking eller Shanghai. Ingen nuvarande politisk ledare har den ställning eller den djärvhet som Deng Xiaoping hade att låta armén öppna eld mot folket. Detta skulle därför vara en farlig situation för partiet, menar Wen.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/49712/