Margot Barnard är en pionjär i att informera och undervisa om Förintelsen. Redan på 1950-talet började den tyska judinnan öppet diskutera Förintelsen med tyskarna. Den pigga 92-åringen har pratat med studenter på hundratals skolor i Tyskland och England under flera årtionden.

Att hon är liten och hennes sydtyska humor har hjälpt eleverna att känna sig bättre till mods, förklarar Barnard när vi träffar henne i hemmet i Hampstead Heath i London en regnig augustieftermiddag.

Hon har dämpat ner fientligt inställda skinheads i tyska skolor med sitt leende och vänliga sätt men motståndet från några i den judiska gemenskapen har varit svårare att få bort.

Vissa judar såg hennes utbildningskampanj som att umgås med fienden. Hennes bror Walter frågade en gång om hennes förlåtelse också omfattar föräldrarnas mördare.

Det finns många Förintelser, säger Barnard. Vi måste stoppa det någonstans, vi måste åtminstone försöka.

När nazisterna besegrades började kriget mot okunnigheten

Hon flyttade till Palestina 1933, tre år efter att Hitler fått makten. Hennes föräldrar skulle komma efter senare, men fick inte visum. Hon anslöt sig till de brittiska styrkorna och gifte sig med en soldat, Ted Barnard.

När de seglade från Egypten till England 1945 hörde de tillkännagivandet: ”Kriget i Europa är över”.

Hon firade med de andra passagerarna, men undrade hur det hade gått för hennes föräldrar. Barnard visste att de hade förts till ett koncentrationsläger. När hon hade lämnade sin mamma för att resa till Palestina, hade hennes mor bett henne ”Snälla, åk inte, jag kommer aldrig att få se dig igen”.

I London var det fest och folk dansade på gatorna, men själv var hon dämpad. Hennes man förklarade för familjen varför hon inte kunde delta i firandet ”Tyvärr har vi idag fått veta att hennes föräldrar har dödats”.

Barnard kom ihåg vad hennes svåger svarade: ”Det där är bara propaganda, det hände inte”. Barnard trodde att alla visste vad nazisterna gjorde mot judarna, men hon fann de flesta Londonbor var helt ovetande.

Margot Barnard möttes med fientlighet och okunnighet i England från sina svärföräldrar och andra. Hon var tyska – fienden – och dessutom jude, palestinier och utlänning.

När hennes man blev stationerad i Tyskland 1956, återvände hon med honom till sitt hemland. Hon var dock utlänning även där. Att vara jude och brittisk medborgare, en del av ockupationsmakten, gjorde att hon kände sig ovälkommen.

Många tyskar fortsatte att stödja nazismen medan andra förnekade folkmordet. Vad som var värre för Barnard var dock känslan av att livet fortsatte som vanligt. Hon såg en kvinna äta tårta utanför ett kafé i Hannover som om miljontals judar inte hade letts till gaskamrarna. Barnards sorg brast och kom upp till ytan.

Första gången Barnard talade på en tysk skola var 1987. Eleverna var glada över att få prata öppet om Förintelsen, eftersom många av dem inte kunde göra det hemma. De kände skuld och skam, de visste att en del människor hatade tyskar på grund av Förintelsen.

På en del skolor blev hon varnad för skinheads. På en skola i Beuel stod en grupp 15-åringar på ett hotfullt sätt när hon kom in i klassrummet. Allteftersom Barnard talade satte de sig ner. På slutet deltog de även i diskussionerna.

Barnard diskuterade inte kriget så mycket med sina egna barn. Hennes äldste son, David, bekände att han trodde att hon inte pratade om det eftersom hennes föräldrar hade gjort något fel. Han kunde inte förstå varför de annars blivit dödade.

Allteftersom åren gick, kunde hon diskutera Förintelsen mer öppet med sin familj. Särskilt hennes bror, som hade flyttat till Kanada, undvek ämnet när de återförenades efter kriget.

För Barnard, är det viktigt att inte bara diskutera kriget, utan även antisemitismens rötter. Hon har upptäckt att lärare ofta är ovetande om dessa rötter och därmed oförmögna att utbilda studenter.

– Du är vår lärare, har en lärare sagt i hennes hemstad Bonn, berättade Barnard.

Ett bevis på Barnards pedagogiska inflytande är det nyliga namnbytet på Bonns Medinghoven Realschule (gymnasiet) till Margot Barnard Realschule.