Våra kulturhistoriska arv finns inte kvar för kommande generationer om vi inte sköter om dem. En berättigad fråga är: Ska vi betala eller ska vi acceptera att centrala delar av kulturarvet försvinner?

Statens fastighetsverk har under många år hävdat att de anslag som staten avsätter för underhåll och investeringar i bidragsfastigheterna inte räcker för att upprätthålla kvaliteten hos många av de aktuella objekten. Och det är, som beskrivs i huvudartikeln, inte vilka röda stugor som helst som vi pratar om.

SFV:s syn på frågan kan belysas med några utsnitt från en krönika i tidningen Kulturvärden (nr 3/2025), skriven av Lisa Roos Jacobsen, enhetschef för SFV:s kulturmiljöenhet. Hon börjar sin betraktelse med följande konstaterande: ”Den som har privilegiet att äga något gammalt vet att det förr eller senare betyder att det finns arbete att göra. Det är egentligen ingen skillnad i sak om man tar hand om sitt gamla matbord som ärvts genom generationer eller om man förvaltar en komplex kulturhistorisk miljö med byggnader, parker och naturområden. Underhållsarbetet följer med som ett brev på posten. ... När man har vänt sig om i hängmattan lite för många gånger – i stället för att ta hand om objektet – kan det plötsligt vara bortom räddning.”