Det var i New York 1978. Jag var 14 år gammal och hade redan spelat trummor i några år. Just den här dagen råkade jag vandra in i lobbyn till vårt hus på Upper West Side, när en trummis vid namn Dennis Davis kom ut med en väska med cymbaler och en med trumstockar. Jag kände inga professionella musiker, så jag frågade helt enkelt: ”Vart är du på väg?”

När Dennis sade ”Jag har ett gig i kväll, jag ska spela på Madison Square Garden”, tappade jag hakan. Och den ramlade ännu längre ner när han fortsatte: ”Jag har ett gig med David Bowie. Vill du komma?” Och så gav han mig en biljett.

Då hade jag bara hört en enda låt av Bowie, och det var ”Fame”. Den stilbildande musik som Dennis hade spelat in med honom – ”Young Americans”, ”Station to Station”, ”Low” och ”Heroes” var ännu inte en del av min musikaliska vokabulär.

Trots det var jag väldigt uppspelt över tanken på att för allra första gången gå på en konsert själv. Jag ville bli trummis, och nu fick jag en inbjudan av en professionell musiker att gå på en konsert på Madison Square Garden.

Jag var bara glad att vara där, och hade ingen aning om vad som skulle hända. Så började det.

Ljuset dämpades och David dök upp på scenen – jag hade aldrig sett något liknande. Det såg ut som ett vitt, självlysande rymdskepp, och det hade något olycksbådande över sig. Konserten började inte med någon stor smäll, utan med det dämpade stycket ”Warsawa” från skivan ”Low”.

Det kom ett ambient, pastoralt och dystert ljud ur högtalarna. David spelade ett Chamberlin-keyboard och Carlos Alomar dirigerade bandet. Jag hade redan exponerats för en hel del olika musikgenrer, men det här var något helt nytt. Det här var inget vanligt rockband – jag bevittnade en visionär. Det var Stanley Kubrick med mikrofon och kompband. Det var en ny erfarenhet som jag alltid kommer att minnas varmt.

David lyckades smälta samman en urban estetik som var soul och R&B med den här europeiska estetiken, som var klassisk pastoral dissonans och elektronisk musik (krautrock). Bandet var helt fantastiskt, och de var otroligt samspelta. Det var Dennis Davis på trummor, Carlos Alomar på gitarr, George Murray på bas, Adrian Belew på gitarr, Roger Powell på synthar, Simon House på fiol och Sean Mayes på piano.

Det var en magisk upplevelse, och en vändpunkt i mitt liv, för den kvällen beslöt jag att jag skulle ägna mitt liv åt musik. Det öppnade mig också för hur expansiv musik kan vara.

80-talet

Jag tillbringade många timmar under de kommande åren i skivbutiker, där jag upptäckte ny musik och utvecklade en smak för utländska band.

80-talet kom, och jag gick i high school. Jag gick på den ursprungliga LaGuardia High School och Music and Art på 137:e gatan – skolan där filmen ”Fame” utspelar sig. Jag började där samma år som filmen kom ut.

Jag hade mest hållit mig på övre Manhattan, men i början av 80-talet började jag söka upp downtown-scenen. Jag spelade regelbundet på berömda klubbar som CBGB’s, The Ritz, Peppermint Lounge och Limelight, med band som The Pedantiks och Urban Blight.

Musiken hade förändrats mycket sedan 70-talet, och Davids ”Berlintrilogi” från 1977-1979, alltså skivorna ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger”, hade haft ett enormt inflytande på 80-talets sound.

Det var en tid som vibrerade av liv. Hip-hop, dansmusik och ”new romantic”-rörelsen kom fram, och David förändrades med tiderna. 1980 kom ”Scary Monsters”, och 1983 fick han sin första listetta på båda sidorna av Atlanten med ”Let’s Dance”. David anlitade Nile Rodgers från discobandet Chic för att producera den skivan. Nile skulle få enorma framgångar senare med Madonna, Duran Duran och INXS – och han skulle även senare bli den som kopplade samman mig med David.

1986 gick jag på en audition för Cyndi Laupers band, och blev erbjuden att spela på hennes True Colors-turné. Det blev min väg in i branschen, och ledde till en period med bandet Cameo. Efter det ville jag leva ut min dröm och spela mer i Europa. Jag spelade med ett band som hette So, som var på gång just då, och mitt namn började bli känt runt om i London.

1988 fick jag ett samtal från Duran Duran om att turnera, och sedermera blev jag en del av bandet. Det var då jag träffade Nile. Vi fortsatte att ha kontakt, och när jag lämnade Duran Duran 1993 fick jag ett samtal: Nile ville veta om jag kunde spela på David Bowies nya album ”Black Tie White Noise”. Jag var överlycklig!

Magin börjar

Mitt första möte med David var underbart. Jag skulle äntligen får träffa min hjälte, och han var så inbjudande och glad; han verkade ivrig att få att spela in en ny skiva. Han visste fortfarande inte att jag kom från Dennis Davis skola. Jag hade studerat både Davids musik och Dennis trumspel. Så jag gjorde min egen grej, men lade till lite bitar från Dennis. David och Nile verkade nöjda med resultatet.

David var som ett universitet för mig, där de mest fantastiska personer studerade. En del av hans geni låg i hans närmast kusliga förmåga att hitta talanger – inte bara musiker, utan producenter, modedesigners, filmmakare, konstnärer, fotografer och allt möjligt annat. Vi blev en familj.

När Dennis var Davids trummis i slutet av 70-talet fanns jag, Zack Alford och Poogie Bell runt Dennis, så vi blev inblandade. Det är nästan ett släktträd, och jag känner fortfarande ett band till dem, nästan 40 år senare. Jag har faktiskt ett sådant band till ganska många av ”studenterna på Bowie-universitetet” som jag träffat under 25 års tid.

Så att vara med David var också som ett broder- och systerskap. Det var en speciell plats. Sådant hittar man bara hos band som U2, The Who och Rolling Stones. Jag har aldrig träffat Woody Woodmansey, George Murray eller Tony Newman, men om jag gjorde det skulle jag känna för att krama dem. De spelade en roll i mitt liv.

Det är en fantastisk samling studenter, och ens examen är de musikaliska möjligheter som David inspirerade till.

Ett par år efter inspelningen av ”Black Tie White Noise” fick jag ett samtal direkt från David, som frågade om jag kunde vara med och spela in ett nytt album, ”Outside”. Den här gången skulle det spelas in i Montreux i Schweiz, med Brian Eno.

Runt omkring oss hade vi Genèvesjön och Evian-bergen i Frankrike – en fantastisk miljö.

Det här var en väldigt speciell tid i mitt liv. Jag hade en sådan tur som fick vara med om det. Varje dag åt jag frukost med Brian, och han delade sina historier med mig. Sedan gick vi till studion och prövade olika udda idéer, som till exempel när Brian lät hela bandet spela med i ”Baby Love” av The Supremes i hörlurarna. Han sade till bandet att spela med i låten, men att göra något helt annat än det som pågick i låten. David och Brian lyssnade på resultatet av experimentet, och om de hittade något bra så byggde de en låt kring det.

En gång skrev Brian ut rollspelskaraktärer åt var och en av oss, som vi skulle hålla hemliga, och sade till oss att spela som om vi var den personen. Det här var min:

”Du är en musiker på ’Asteroid’, en klubb i rymden (som för närvarande ligger i omloppsbana 29 mil ovanför månens yta) där de flesta kunderna utgörs av de rakade, tatuerade, androgyna besättningsmedlemmarna som samlas där på helgerna. De är ett tufft gäng, som tycker om musik som är konstig, tung, ryckig och avskalad, och som dansar sexigt och våldsamt. De här människornas musiksmak formades när de var i yngre tonåren i mitten av 90-talet. Din stora musikaliska influens när du växte upp var the Funkadelics.”

Allting var experimentellt. Det var en dröm att få vara en del av det, och att få se deras samspel, samtidigt som vi skrattade så mycket. Större delen av tiden var det väldigt kul. David målade mycket, och gjorde porträtt av alla i bandet medan vi spelade. Återigen: magi.

Runt 1994 blev jag fast medlem av bandet Soul Asylum, eftersom jag inte visste om David skulle turnera med skivan ”Outside” eller inte.

Så en dag fick jag ett samtal från David om att de skulle ut på turné, vilket var min dröm. Men nu var jag involverad med Soul Asylum, och det hade inte varit rätt mot dem att bara sticka, så jag blev tvungen att tacka nej. Jag bad David att i stället fråga Zack Alford, min barndomsvän, som är en fantastisk trummis.

Det funkade så bra med Zack att han spelade på Outside-turnén, och sedan även spelade in och turnerade med skivan ”Earthling” (en underbar skiva) – jag var så stolt över honom.

Andra chansen

I slutet av 90-talet fick jag ett nytt samtal från David som ville att jag skulle spela på albumet ”Hours”. Att få det där samtalet från David och höra honom bjuda in mig till att spela med honom var ett helt underbart ljud. Han hade en sådan fantastisk talröst – den var en gåva att lyssna på.

Han satte ihop ett band som bestod av mig, Gail Ann Dorsey, Earl Slick, Mark Plati, Mike Garson, Catherine Russell och Gerry Leonard. Vid ett tillfälle tog vi in körsångerskor också, Emm Gryner och Holly Palmer. Det bandet höll ihop mellan 1999 och 2004, och vi hade några fantastiska äventyr ihop. Vi spelade över hela världen och skapade stor musik.

Under den här perioden bjöd David in mig till att spela på delar av hans album ”Heathen” (2002) och större delen av ”Reality” (2003). Mario McNulty spelade trummor på ett av spåren, och han var också inspelningstekniker. Jag och Mario och Hector Castillo, en annan tekniker på ”Heathen”, har fortfarande ett starkt band till varandra.

Davids sista stora turné var Reality-turnén. Det var min personliga favorit, och den som jag alltid kommer att minnas. Vi spelade så mycket av hans musik. Vi lärde oss över 50 låtar, om jag minns rätt. Vi spelade över hela världen – över 100 städer på nio månader – och vi skrattade mycket.

Det är definitivt ett starkt minne av att jobba med David – han var bara så rolig. Vi försökte alltid få varandra att börja skratta under konserterna. En natt i Las Vegas, när vi spelade den sista låten, ”Ziggy Stardust”, och precis på slutet är det en paus där David sjunger för sig själv, innan bandet kommer in för en maffig avslutning. Under den pausen hann jag resa mig från trummorna och gå bort till David. När bandet började spela igen stod jag där bredvid honom, och trumteknikern J.W. spelade trummor i stället för mig. David tittade på mig, tittade på trummorna och brast ut i skratt. Under en annan konsert gjorde hela bandet samma sak.

En annan gång körde vi buss genom USA, och när vi stannade vid vägen hade alla roligt åt en uppstoppad ”jackalope”, en ”antilop-hare”. Och vad dök upp som maskot på scenen den kvällen, om inte antilop-haren! David måste ha köpt den.

Sex år gick. Så plötsligt en dag, när jag delade en studio på Rivington St. Rehersal Studios i New York, med ett fantastiskt gäng musiker, fick jag ett samtal från David. Det hade gått ett tag sedan vi sågs senast. Han frågade hur jag hade haft det, och sen frågade han om han kunde komma förbi. Jag blev chockad och sade bara ”självklart”.

Det var härligt att se honom och återigen drabbas av hans charm. Han frågade om jag kunde jobba med honom på några låtar i en väldigt enkel studio. De skulle senare hamna på albumet ”The Next Day” (2013).

Det var så kul. Trumsetet var fallfärdigt, och vi jobbade fram arrangemangen och spelade in dem väldigt enkelt på en digital inspelningsapparat med bara en mikrofon. Vi höll på så där i en vecka eller så, och sedan tog han hem musiken för att jobba vidare på den.

När det blev dags att spela in skivan fanns det en hake: jag fick inte berätta för någon om det. Det höll på i två år. Zack var med från början och gjorde det mesta; jag hade ett annat jobb just då, så jag kom in på slutet och spelade på ett par spår.

Myten

Det var sista gången jag träffade David. Vi skrev en del till varandra, men inte så mycket. Sedan kom nyheten att han hade en ny skiva på väg ut. Jag mejlade honom när den första singeln kom ut, och hans sista rad till mig löd ”Tack, Ster.” Ster var vad han brukade kalla mig. Sedan lämnade han oss.

Och nu är han en myt, och jag sitter här med mina historier om min tid med David Bowie.

David var en genuin och unik person. Han var en människa som brydde sig om och engagerade sig i många saker. Han var engagerad i mänskliga rättigheter, och han visste om vad som hände i världen. Han läste otroligt mycket.

2002 reste jag till Kina för att protestera mot folkmordet på utövare av falungong, en uråldrig kinesisk meditationsmetod som jag utövar. Jag blev gripen och utvisad ur landet.

Det var två otroliga veckor, där jag ena veckan blev gripen av kinesisk polis, och nästa vecka spelade på en konsert med David för Tibet House, på Carnegie Hall, tillsammans med Adam Yauch från Beastie Boys, Philip Glass och Kronoskvartetten. Jag missade repetitionerna, men jag hann i tid till konserten.

Det finns så många historier. Alla som har varit i Davids krets har något Frodo Bagger-äventyr att berätta om. Jag har varit i branschen i nästan 25 år, och större delen av tiden skapade jag musik med honom. Jag fick så många vänner för livet – Dennis, Zack och andra – genom att vara en del av hans familj.

David lät mig och alla de andra musikerna vara oss själva. Det var sällan han talade om för oss hur han ville att vi skulle spela. Det var upp till oss att vara kreativa. Han respekterade min tro, och han ville att alla som han hade att göra med skulle uttrycka sig. Det var verkligen en ära att jobba för David, och jag kommer alltid att vara tacksam för att ha varit med om det.