Träkonstnär med ”otrolig skaparglädje”
Leif Wikner från Persåsen. (Foto: Barbro Plogander/Epoch Times)


På den nyligen avslutade bokmässan i Göteborg var det en monter som stod ut bland alla bokmontrar. Inredningen var av trä och där fanns en korg med träägg. På en av hyllorna fanns några böcker såsom ”Eggs from trees” som visade prov på konstnären Leif Wikners skaparkraft.

Wikner använder träets egna förutsättningar och kombinerar olika träslag med limningar och lockar fram mönster som finns inneboende i träet. Han har arbetat med trä i över 60 år och fascinationen för trä startade tidigt.

Pappan var överlärare och även slöjdlärare och en dag tog han med sin 3-4-årige son till skolan.

– Jag fick följa med honom upp i slöjdsalen och då letade han fram en bit riktig fet kådrik tall, riktig vresfura. Så gav han mig en glasbit och så skulle jag sickla på den. Då sade han att när du sicklar med den här så luktar det så fantastiskt gott.

Sonen skulle med glasbiten dra kådan över träet. Det var hans första kontakt med bearbetning av trä.

– Han (pappan) var fantastiskt duktig på att göra pilar till min pilbössa, som var gjord av spontat virke. Jag kunde inte alls få till pilarna så att de flög så rakt och fint som han kunde få. Då fick jag en kniv och lärde mig att snida pilar som flög spikrakt, sade Wikner som då var 5-6 år.


Wikner har samlat på sig en massa skräpmaterial som ingen annan skulle vilja ta i, säger han. ”På nolltid hjälper naturen mig att forma någonting som är absolut oefterhärmligt”, ett exempel är ägget på bilden. (Foto: Pirjo Svensson/ Epoch Times)

Wikner har samlat på sig en massa skräpmaterial som ingen annan skulle vilja ta i, säger han. ”På nolltid hjälper naturen mig att forma någonting som är absolut oefterhärmligt”, ett exempel är ägget på bilden. (Foto: Pirjo Svensson/ Epoch Times)

I byn där han växte upp fanns det ett snickeri med fyra bröder. De hade byggt en trampbil helt av trä som de sedan hade kommit farandes med genom byn och försvunnit vidare bort på. Det där snickeriet intresserade den unge gossen.

– När jag var sju år gammal såg jag en film som heter ”Barnen från Frostmofjällen”. Min biograf låg tre kilometer hemifrån. Det var matiné och vinterdag och jag led så med barnen i filmen. Jag tyckte det var så otroligt ruggigt med skomakaren som hade glasögon till och med i nacken och såg allt man gjorde.

När det blev paus i filmen smet gossen därför ut från biografen för att gå hem i snöstormen och passerade då snickeriet. Nyfikenheten tog överhanden och han gick in.

– De här bröderna tog hand om mig så fantastiskt. De ringde hem och berättade att den lille rymlingen hade hamnat hos dem i snickeriet. Sedan skickade de med mig några fanérbitar hem och då började jag göra pussel med en liten lövsåg. Det var min första kontakt med trä där jag kände att jag ville göra något utav det.

Leif Wikner gick i faderns fotspår och gick igenom folkskoleseminariet i Umeå. För att finansiera sina studier startade han en hemslöjdsfirma och började tillverka turistsouvenirer i trä. Han lejde en klasskamrat till att åka runt på somrarna för att sälja alstren.

– Så vi finansierade båda våra studier på det där.

Leifs fru Margith var också lärare och under en tid var det hon som försörjde maken. De hade då hittat en gammal övergiven skogsskola och flyttade dit.

– För jag tyckte att där fanns kulturen, allt man hade arbetat med, och så låg den också väldigt vackert till.

Här i den lilla skogsbyn Persåsen startade han firman i företagsform för 43 år sedan. Det gick bra och Margith fick sluta som lärare och bli ”ordningen och redan” i företaget, säger Wikner.

– I den här lilla byn har vi skapat över 600 årsarbeten så det är inte bara vi själva utan också folk har arbetat hos oss med förädling av träet, sade Wikner.

Nu har de fyra sönerna tagit över verksamheten men Leif Wikner fortsätter sitt skapande och han säger sig ha ”en otrolig skaparglädje”.

– Det här är inte bara för kroppen, utan mer för själen att skapa med naturen som är den viktigaste medhjälparen. Det är fascinerande. Jag känner samma släktskap med naturen när jag vistas ute i den, när jag hämtar kraft och söker material.