Tomas von Brömssen spred värme i höstrusket
Utöver sång och poesi spelade Tomas von Brömssen klarinett och två olika sorters flöjter, ackompanjerad av två gitarrer. (foto: Susanne Willgren, Epoch Times Sverige)



Utöver sång och poesi spelade Tomas von Brömssen klarinett och två olika sorters flöjter, ackompanjerad av två gitarrer. (foto: Susanne Willgren, Epoch Times Sverige)

Utöver sång och poesi spelade Tomas von Brömssen klarinett och två olika sorters flöjter, ackompanjerad av två gitarrer. (foto: Susanne Willgren, Epoch Times Sverige)

Drygt hundra göteborgare hade trängt ihop sig i Göteborgs stadsbiblioteks poesihörna. Där bjöd Göteborgs Tomas von Brömssen tillsammans med Göran Berg och Stefan Sandberg på visor och poesi, torsdagen den 5 november.

Förälskelsen och kärleken, sorgen och ensamheten. En anspråkslös Tomas von Brömssen pratade och sjöng om livets gåtor, med värme och närvaro för en publik som under 45 minuter hade nära till såväl skratt som applåder och sång. Det var den sista föreställningen av tre i en serie med Göteborgstema som biblioteket anordnat under hösten.

Brömssen berättade små anekdoter ur verkliga livet. Det handlade om förälskelse och kärlek, om glädjen och våndan. Med hänvisning till en kärleksdikt av 1300-talspoeten Francesco Parca konstaterade han att man som förälskad var lika velig på 1300-talet som man är idag, och en kärleksdikt av Robert Burns visade sig vara den engelska förlagan till den svenska sången ”Min älskling du är som en ros”.

Det handlade om livet på landet, flykten till Amerika och livet i staden, där ”mina grannar säger hej till alla utom mig”.

Nästan närvarande i salen var även flera av von Brömssens stora inspirationskällor och gamla medarbetare, som Allan Edwall, Sten-Åke Cederhök och Elsie Johansson. Cederhök, som Tomas hade jobbat tillsammans med i många år, gick bort bara några månader innan Tomas satte upp sin första egna revy ”Tomas revy” på Lisebergsteatern 1990.

– Jag kände att det skulle kännas bra att ha med honom, att ha en liten fläkt av honom med i revyn, så vi ringde till Lars Forssell – faktiskt (eftersom han hade skrivit lite för Lill-Babs så tänkte vi att ”vi vågar nog ringa”) – och undrade om han kunde tänka sig att skriva något som handlade om Sten-Åke, ”Minnet av en bondkomiker”, och han gjorde det. Den går såhär: ”Vad är egentligen ett skratt…?”



I publiken satt Kerstin Karlsson och Ulla Mattsson. ”Han verkar vara en fin människa,” sade de samstämmigt om den mångsidiga artisten. Kerstin såg Tomas von Brömssen uppträda för första gången här på stadsbiblioteket i Göteborg för 45 år sedan, innan han blev känd, en dag då hon hade tagit med sig sin lilla dotter för att låna böcker. Då var det barnteater som gällde. (foto: Susanne Willgren, Epoch Times Sverige)

Han läste upp Forssells dikt som berättar om skrattet, skrattets betydelse och hur skrattet lever kvar. Den berättar hur publiken kvider i bänkraderna och ber honom sluta när komikern drar skämt efter skämt. Sten-Åke, han svarar med att dra ännu ett skämt, på släpigaste göteborgska.

”…Ett skratt är vardagligt som Kalles Kaviar, och lika gott, men ändå är det lite som en söndagsgäst, en sällsynt lyckad fest”

Von Brömssen hyllade sina gamla vänner, och ackompanjerad av bluesiga gitarrer hyllade han de gamla kvinnorna – de odödliga, oförstörbara, fula kvinnorna som ”står upp i gryningen, köper kött, frukt, bröd, städar, lagar mat, står på gatan med händerna i kors, tiger”. Medan världen faller samman utanför på olika sätt ”står de gamla kvinnorna som vanligt upp i gryningen, öppnar fönstren, bär ut slaskhinken…”

I extranumret sjöng hela publiken med i ”ett av de bästa råd för hur man ska leva här på jorden”:
”Man ska leva för varandra och ta tillvara på den tid man har”

Tomas von Brömssen blev rikskändis i och med tv-serien ”Albert och Herbert” 1976 i vilken han spelade mot Sten-Åke Cederhök. Sedan dess har han medverkat i flera svenska filmer, tv-produktioner, pjäser och revyer. Senast var han aktuell i Viveka Lärns tv-serie ”Saltön”.