Tibets bortglömda barn
Tibetanska och indiska barn visar upp plakat vid minnesplatsen för Mahatma Gandhi i New Delhi. (Manpreet Romana/AFP/Getty Images)


Studier av barns hälsa i Tibet avslöjar att nästan hälften av dem lider av undernäring. Som ett resultat har de hämmats i växten och kanske även i den intellektuella utvecklingen.

Varje sommar hålls en tibetansk ritual som kallas att ”plantera pilen”, då man åkallar beskydd från bergsguden. Under ceremonin tar varje familj med sig en lång dekorerad stav, sin ”pil”, vilken välsignas och sedan placeras i en inhägnad för att förbli där till nästföljande år. Tibetanska barn skulle verkligen behöva denna bergsguds beskydd.

Trots den kinesiska regeringens upprepade uttalanden om regionens ekonomiska och sociala framsteg, fortsätter Tibet att vara ett av världens fattigaste regioner med en inkomst på mindre än 100 USD (ca 600 kr) per person och år.

Det krävs nya förhållningsätt inom hälsa och sociala frågor, för att försäkra sig om att barnen inte ska fortsätta vara offer för en situation som utsätter dem och deras kultur för en anmärkningsvärd fara.

1996 konstaterade den privata organisationen, Western Consortium for Public Health, att kroppslängden hos de tibetanska barnen var en orsak för stor oro. Det visade sig att 60 procent av barnen som studerats hamnade kraftigt under de internationellt accepterade tillväxtvärden. De insamlade data visade att barnens korta längd var ett resultat av bristfällig näring – kronisk undernäring under de första tre levnadsåren – snarare än en konsekvens av genetiska förhållanden eller markhöjd, såsom tidigare antagits.

Kronisk undernäring gör
barn mer sårbara för sjukdomar som är vanliga hos barn i utvecklingsländer, såsom maginfektioner och infektioner i andningsvägarna, vilka ofta är dödliga. Dessutom påverkar kronisk undernäring barnens neurologiska och fysiska utveckling. Trots att de kinesiska myndigheterna stolt hävdar att de på ett anmärkningsvärt sätt har minskat spädbarnsdödligheten i Tibet, är antalet dödsfall fortfarande högre i Tibet än i hela Kina.

De viktigaste fynd som Western Consortium for Public Healths har gjort bekräftades senare av en studie utförd av läkaren Nancy Harris – forskare och expert på Tibets hälsofrågor. I över ett årtionde har Harris tillbringat sex månader om året i Tibet. Hon och hennes medarbetare tar med sig grundläggande medicinsk hjälp till fler än 8 500 tibetanska barn och familjer, vilka ofta lever på platser där det saknas elektrictet och grundläggande sanitära förhållanden.

Enligt studien som gjordes på 2 078 tibetanska barn upp till sju år, var tillväxthämningen kopplad till undernäring och ofta följt av ben- och hudsjukdomar, brist på hårpigment och andra undernäringssjukdomar. Hela 67 procent av barnen i studien hade också rakitis, en bensjukdom som ofta orsakas av brist på D-vitamin.

Barnens hälsosituation
kompliceras ytterligare av fattigdom och bristfälligt utvecklad infrastruktur inom hälsa. Studien riktade in sig på barn från 11 län och innefattade fler än 50 samhällen, både i städer och uten på landsbygden i den tibetanska autonoma regionen.

År 1993 startade Harris ett projekt kallat för ”Tibet Child Nutrition and Collaborative Health Project”. I början finansierades det privat av Harris, men har sedan 1994 fått finansiering utifrån. Harris och hennes team genomför program inriktade på att sänka antalet spädbarnsdöd och död i barnsäng genom ett program för hälsovård och förlossningshjälp.

Många som var skeptiska mot teamets sätt att lösa hälsoproblem, berömmer nu dess nytänkande i sättet att närma sig den akuta hälsosituationen i Tibet. Harris tror att det som främst behövs för att förbättra de tibetanska barnens hälsosituation redan finns i Tibets stora utbud av medicinalväxter. På det viset har samarbetet med tibetanska utövare av traditionell medicin visat sig vara kärnan i hennes program. De, tillsammans med de andliga ledarna, är just de som kan leda samhället till att förändra sina hälsovanor.

För att ytterligare förbättra de tibetanska barnens hälsa och näringsstatus borde de riktlinjer som Harris redan framgångsrikt använt sig av på ett begränsat antal barn, följas i en bredare skala; ett program för att utbilda och förebygga rakitis (engelska sjukan), uppmuntran till användandet av rötter med hög halt av proteiner, så kallade ”domra”, stöd för traditionell tibetansk medicin kompletterat med allopatiska preparat (preparat inom skolmedicin) när det behövs, och ett träningsprogram för hälsovård och förlossning.

Dessa åtgärder bör kompletteras med att stärka infrastrukturen och tillgången till hälsoservice, såväl som att vidta mått och steg som riktar in sig på att reducera fattigdom och analfabetism. Tibets barn har alltför länge varit offer för otillräcklig vård och uppmärksamhet, de förtjänar inget mindre.

César Chelala M.D, är en internationellt erkänd medicinsk konsult bosatt i New York, som skriver omfattande om frågor inom hälsa och mänskliga rättigheter. Han blev medicine doktor 1964 och började arbeta som forskare i USA 1971. Sedan 1980 arbetar Chelala som konsult inom planering, monitorering och evaluering inom allmänna hälsoprojekt för flera internationella företag. 

Översatt från engelska