Jag sitter på hotellbalkongen och blickar ut över det gamla Kivik. Jag tänker mig att utsikten över de små husen i fiskeläget i sten, trä och puts var ungefär likadan på 50-talet, eller varför inte på 30-talet. Då flyttade Fritiof Nilsson Piraten hit, och jag tänker promenera i hans fotspår – på Kivik och i Piratenland.
Hajpen kring denna legendar bland svenska författare, kanske den allra stilsäkraste, är fortfarande stor, vilket gläder mig. Undrar dock hur länge detta ska förbli. Har ungdomar någon relation till denna ypperliga stilist? Nu funderar jag på att stryka ordet ypperliga: Piraten snålade med adjektiven; kanske jag ska göra detsamma.
Hypen, ja. På restaurangen får jag Piratens färsbiff. När jag frågar kyparen om det är en typisk piratisk rätt, så svarar han generat att det vet han inte. Och så beställer jag in en liten snapsflaska av Piratens beska. God, men lite vattnig för min smak (32 procent) och där tror jag att författaren skulle ha hållit med mig. Starka dryckesvaror undvek han aldrig.










