Många lider av ångest. Numera är det ett vardagligt ord och något som behandlas inom psykologin och psykiatrin. Men vad betyder egentligen begreppet ångest? Är det något vi ska botas från eller tvärtom något som är fundamentalt i det att vara människa? Vi behandlar denna fråga med hjälp av Søren Kierkegaard, Martin Heidegger och Pär Lagerkvist.
Långt innan begreppet ångest hade blivit ett modeord och föremål för psykiatrins intresse skrev den danske filosofen och författaren Søren Kierkegaard (1813–1855) en bok i ämnet. Boken heter just ”Begreppet ångest” och publicerades 1844. Sedan barnsben hade Kierkegaard fått höra av sin far att deras familj var fördömda av Gud, en föreställning som fick bekräftelse genom att fem av de sju barnen i syskonskaran kom att dö unga. Att spädbarn dog var vid den tiden mycket vanligt, men dessa fem barn gick bort som äldre barn och unga vuxna. Att det var viktigt för Kierkegaard att peka på att människan är fri är alltså förståeligt med tanke på hans bakgrund.
Enligt Kierkegaard hänger friheten tätt samman med ångesten. I våra tider, då ångest anses vara något som bör fördrivas med läkemedel och terapi, sticker hans syn på begreppet ut. Han menade att ångest inte är en skavank i den mänskliga själen, utan tvärtom ett bevis på att man förstår sin egen frihet. Han uttrycker det som att ”ångesten är frihetens svindel”. Även om människan till stor del formas av sin omgivning kommer vi aldrig ifrån det faktum att vi själva är fria att agera. Inför de möjligheter som denna frihet erbjuder drabbas vi av ångest.
